"Rörelse i konsten" var titeln på en av Moderna Museets epokgörande utställningar under det händelserika 60-talet. "Rörelse i konsten" visade konstnärliga uttrycksformer som på ett eller annat sätt tagit tekniken i anspråk och förvärvat ett moment av rörelse genom att transplantera in elektromekanikens automatiserade processer förts i konstverkets kropp. För den som hyste uppfattningen att konst är något man i andakt betraktar på en vitmålad vägg med tillrådligt säkerhetsavstånd var Moderna Museets utställning i ordets djupaste bemärkelse ett revolutionärt evenemang. Men tiden såväl som sederna förändras. En annan slags rörelse i konsten - eller snarare en konst i rörelse - möter man på Arlanda, där Peter Geschwind och Bo Melin låtit ett antal industrirobotar släppa loss. "Playstation", som verkets fyndiga titel lyder, har en speciell egenskap som gör att det avviker från det mesta av den rörliga konst vi numera vant oss vid att möta på gallerier, museer och konsthallar. Samtliga fyra robotar är nämligen tvättäkta readymades, och till det yttre finns det inget som skiljer dem från deras robotsystrar och robotbröder på världens industrigolv, ända från minsta bult och relä till fabrikantens logotype. De gör helt enkelt precis vad de alltid gör: utför en serie mer eller mindre komplicerade rörelser i enlighet med sitt styrprogram.  

Men här stannar likheterna. Det är något som inte stämmer. Industrirobotar förväntas sortera skruvar och lackera bilar, inte picka som småfåglar, gurgla sig med osynligt vatten och leka motorcyklister. Men skriver man om styrprogrammet - och detta är en svindlande tanke - är det teoretiskt möjligt att 70.000 industrirobotar världen över plötsligt skulle kunna rocka loss till Chuck Berry. Geschwind och Melin har fått robotarna att "agera" i enlighet med en Disney-influerad slapstickestetik som varken utesluter visuella punchlines eller pålagda publikreaktioner. I vanliga fall möter vi robotarna i sammanhang där de representerar svensk industriell innovationskraft i den allra högsta divisionen. De är allvarliga, prestigefyllda och nyttiga. I Geschwinds och Melins händer förvandlas de i stället till imitatörer, som (likt alla goda imitatörer) förmår fokusera på och renodla ett mänskligt beteende, och forma det till en skrattspegel vars yttersta syfte är att låta såväl människan som Mänskligheten finna sig själv. Med dessa små men kraftfulla medel devalveras också i en handvändning alla ansatser till teknologifixerad självtillräcklighet, helt enligt en formel som gycklare och clowner använt under århundraden. Genialiskt, var ordet. 

I samband med öppnandet av Arlandabanan fick "Playstation" kungligt besök!