Närbild: Håkan Rehnberg "Insomnia" (Galleri Magnus Åklundh, Malmö, t.o.m. 10/12)

Olja på blästrat akrylglas, som så ofta annars. Men kompositionen i bildsviten ”Insomnia” har nog blivet mer komplex: det är som att den lite murriga färgen har applicerats för att forma en dubbeltriptyk, en på höjden, en på brädden. Den traditionella triptyken accentueras av att mittenpartiet, precis som på gamla altarskåp, är högre; den andra av att delarna åtskiljs av ränder av omålat glas. Tillsammans bildar de två ett rutsystem. Blickens förtvivlan kommer sig av att ingen av de här tre kompositionsordningarna verkligen strukturerar målningen; inget bildrum skapas, inte heller något mönster eller ens en egentlig yta. Utgångspunkter hittar blicken överallt, men ingen följd. För i varje komposition ser elementen bara ut att upprepa varandra. De är varken variationer på varandra, inte heller identiska eller olika, utan bara annorlunda detsamma. Rörelsen i verket bryts alltid av någon skarv där blicken stammar och börjar om. Om en enklare Rehnberg-komposition skrev Daniel Birnbaum en gång att ”ögat inte får något stöd, det tvingas leva dubbelt.” Idag drömmer ögat om tider då det räckte med två liv – här tvingas det till oändligt många. Likartade. Det Rehnberg har upptäckt är att den visuella sömnlösheten visserligen är en blick utan ögonlock, men att den lika fullt blinkar.

Rehnberg var nog sömnlösheten på spåren redan 1995, då han skrev att ”utförandet av en målning” är förbundet med ”en oändlig trötthet, gränsande till koma, en inre rörlighet där ingenting yttre låter sig manifesteras”. Vakan är alltså inte ett yttre ämne för måleriet, utan karaktäriserar dess egen process. Upplagt för metamåleri alltså, vilket för Rehnberg inte innebär en distanserad blick, utan tvärtom en som kommer måleriet så nära att de blir blodsbröder. Den sömnlösa blicken i målningen är en rörlighet som aldrig utvecklas till rörelse.

I filosofin finns flera begrepp om sömnlöshet. Det som kommer Rehnbergs närmast är nog det som Lévinas låter karaktärisera den rena existensens: uppmärksamhet som subjektet inte har någon makt över och som helt saknar objekt och mål. I vakan finns alltså ingen förändring, men då och då kommer den av sig på grund av yttre störningar, och börjar genast om på nytt. Existensen försvinner samtidigt som den sätter sig. Vilket är vad blicken, på nivå efter nivå, gör här. Skillnaden mot Lévinas ligger i att störningsmomenten är en del av blickens sömnlöshet. Det är som om blicken hade en flyktpunkt i sig själv. Dubbelrörelsen blir tydlig i den traditionella triptykens skarvar, vilka i sin vaghet för färgfälten mot varandra samtidigt som de bildas genom att skjutas från varandra. Blicken koncentreras i skarven och flyr ut åt sidorna. Skarvarna samlar blicken och skingrar den till att bli blickfält där den på nytt försöker fixera sig. Visuell insomnia: blicken övergiven av såväl medvetandets betraktande som drömmens visioner; metakonsten visar sömnlösheten i verket, och målningen som blickfält.

Blicken tvingas bli fält på grund av att färgerna ser slitna ut. De är, inte minst i skarvarna, utdragna utöver sig själva och in i varandra. Men det ser mindre ut som en målerisk gest än som färgens egen rörelse. Heinrich Wölfflin skilde mellan ”färgiga färger” (som förblir sig själva under skuggningar och annan yttre påverkan) och ”måleriska”, som består av färgens blivande och självförändring. Rehnberg verkar ha en tredje typ av färg: multipliciteten, det i sig mångfärgade. Dess inre stridighet gör blickfältet till kuperad terräng. På grund av att färgerna dyker upp som ur osynliga diken, tränger sig förbi eller genom varandra för att komma till ytan, får blicken inte fäste. Färgmultipliciteten, en inre brokighet, har sin rörlighet i tendensen till genomsläpplighet. Även opaka färger, t ex. det vita, framträder som en självuttunnande process som är multifärgens kamp för att synas i sitt försvinnande. Denna kamp finns i alla färgfälten, och förklarar varför man tycker att det är samma sak hela tiden i de olika kompositionsenheterna: sättet på vilket färgen existerar är överallt detsamma, även om det tar sig olika uttryck.

Men färgen besjälas av den här inre rörligheten på ett ännu djupare plan. Den syns som en liten rand som följer konturerna av de omålade fläckar som horisontellt sträcker sig genom de vertikalt applicerade färglagren. Där finns den absoluta visuella sömnlösheten som en len, nästan transparant aura mellan färgen och glasets blästring. När oljefärgen torkar drar den nämligen ihop sig, och lämnar ett tunt spår av olja utan pigment efter sig. Färgens försvinnande blir synligt av egen kraft. Den är blickens eget spår och framtid som blickfält. Där, mellan färg och underlag, finns sömnlösheten i måleri. Den tecknar en glatt rand som varken tillhör färgen eller underlaget, utan är en rent yttre relation: sömlösheten som blir färg, blir underlag, dvs. som är måleriets inre rörlighet.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är doktorand i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Han skriver just nu på ett arbetet om Nietzsches metafilosofi. Han har även översatt konstteoretiska texter av av G. Agamben, Schelling och Lacoue-Labarthe samt skrivit katalogtexter.