Samtal med Uta Barth

Uta Barth är en av den samtida konstens mest konsekvent och eftertänksamt arbetande konstnärer. Hennes medium är den fotografiska bilden, men hon värjer sig mot att kallas fotokonstnär. Konstens redaktör Anders Olofsson har träffat henne för ett samtal.

Till skillnad från många andra fotografiska bilder har verken i din nya utställning en matt yta, som gör det omöjligt att se reflektionerna från omvärlden. Det är nästan som om man befinner sig i ett rum i rummet. Men fortfarande tycks det handla om väldigt små förskjutningar i jämförelse med vad du gjort tidigare?

– Man kan nog se mitt arbete som en kontinuerlig process, genom vilken jag från olika utgångspunkter når fram till samma resultat. Men den här gången finns det en viktig skillnad. Mina bilder har tidigare alltid saknat ”ämne”, vilket skiljer dem från de flesta fotografier, där ämnet är det viktigaste av allt. Det är också en anledning till att fotografer och fotocuratorer ofta haft svårt att förstå sig på mina verk. Men den här gången har jag valt att arbeta med ett ämne - blommor - som dessutom är en riktig kliché.

Fortfarande hämtar du, som tidigare, motiven från din allra närmaste verklighet?

– Jag har avbildat min egen omgivning under 7 års tid, som en undersökning av hur seendet fungerar. Hjärnan bearbetar information genom att utgå från en mental karta av omvärlden, i vilken den sedan registrerar rörelse eller andra förändringar. Jag vill att min undersökning skall utgå från objekt som är så funktionslösa som möjligt, och det passar bra in som beskrivning på blommorna jag använt för att göra den här utställningen. Men är viktigt att de inte uppfattas på ett estetiskt sätt.

De ser väldigt ”osymboliska” ut, tycker jag?

– Ja, de skiljer sig mycket från exempelvis stilleben. Jag har valt att inte skapa genomarbetade arrangemang, utan eftersträvar att upptäcka det tillfälliga i vardagen. Det är också en orsak till att jag inte placerat dem i vaser, utan använt helt vanliga glas och flaskor.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på måleri när man ser dina bilder. Du har också deltagit i måleriutställningar som exempelvis ”Måleri - det utvidgade fältet” på Rooseum och Magasin 3?

– När man talar om mina bilder som ”måleriska” känner jag mig alltid lite illa till mods. Oftast antyder man nämligen att det finns en hierarki, i vilken måleri står högre än den fotografiska bilden. Den uppdelningen menar jag definitivt har fått stryka på foten som en konsekvens av Photoshop. Med hjälp av en sådan programvara kan fotografen arbeta precis på samma sätt som en målare. Man sysslar inte längre med att reproducera verkligheten, utan skapar den, bokstavligt talat. Det passar mig bra, eftersomk jag är mer intresserad av de bilder som finns bortom objekten, som blir kvar i vårt medvetande när vi blundar. Det är helt subjektiva bilder, även om de utgår från det objektiva. När vi sluter ögonen är inte längre din verklighet lik min.

Referenspunkten finns med andra ord i ens egen hjärna, och är något som inte kan diskuteras helt objektiv? Det innebär väl att dina verk i grund och botten handlar om seendet som sådant?

– Det är korrekt. Bilderna ska ge en förnimmelse av ett undflyende tillstånd, ett optiskt fenomen.

Tidigare har du oftast arbetat med sviter av bilder i samma format. Nu skiljer sig storlekarna åt?

– Förr arbetade jag narrativt, ungefär som med en film eller ett bildband. Nu vill jag i stället nå de enskilda, isolerade ögonblicken. Jag har också velat laborera med fenomenet hur vår perception automatiskt tilldelar objekt en viss storlek utifrån vilken betydelse det har för oss.

Man överväldigas inte av ett stort fysiskt format?

– Nej, jag vill gärna att man ska uppleva bilderna som ögonblick av intimitet och tystnad. Jag uppskattar holländska renässansmålningar för de egenskaperna, och de har precis detta begränsade format.

Du nämnde tidigare att fotofolk har svårt att på allvar uppskatta dina verk?

– Jag tror det till stor del beror på att min utgångspunkt inte är foto. Jag är mycket mer inspirerad av skulptur och installation än av fotografier. Robert Irwin och light-and-space-konsten var en av mina första starka upplevelser. Du talade tidigare mattheten i mina bilder, och det är just den egenskapen som gör det spännande att spekulera över var ytan befinner sig. Det skapar en känsla av osäkerhet som jag gillar, och som man oftast inte finner i foto.

Men det är ändå ingen illusion du vill skapa?

– Absolut inte! Bilderna är mycket sakliga. De är vad de är.

Du säger att du medveten undviker att ge bilderna ett ”ämne”. Det betyder också att du konsekvent undviker att ladda dem med referenser till språkliga och kulturella koder av olika slag?

– När jag började arbeta med dem ställde jag mig själv frågan: vad ska jag som konstnär idag göra för att skapa bilder som får betraktaren att fokusera på sin egen perceptuella upplevelse och inget annat. Det är nämligen sådana upplevelser man tar med sig när man lämnar utställningslokalen. Vi är alltför ofta fångade i kontexten som omger bilden, och jag vill hellre ta reda på varför vi ser som vi gör. Det låter som om jag är antiintellektuell, men det stämmer inte. Jag bara söker upplevelserna utanför språket.

Somliga provoceras av dina bilder, och klagar på att det inte ”finns” något i dem?

– Jag kan förstå det. Men det är först genom att betrakta intet som vi kan lära oss något väsentligt om hur vi egentligen betraktar omvärlden.

Det låter nästan som ett meditativt tillstånd?

– Vi som har personliga upplevelser av 70-talet känner kalla kårar när vi hör ordet ”meditation”. Men visst, det finns likheter mellan tillståndet man försätts i inför mina bilder och exempelvis zen-praktiken. Jag vill ändå betona, att jag inte arbetar med metafysiska verk. De är väldigt konkreta.

Uta Barth är för närvarande aktuell med en separatutställning på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Utställningen håller på t.o.m. den 24 september.