Mejlintervju med Rikard Ekholm och Karl Nyberg/SARTS - A Critical Point of View

Fenomenet ”bloggning” fick sitt definitiva genombrott under våren och försommaren i år. Denna ”bloggboom” var först och främst ett resultat av att en rad mediepersonligheter började skriva nätdagbok på betald arbetstid. De flesta är numera överens om att bloggen aldrig levde upp till förhoppningarna hos sina mest entusiastiska företrädare, men dess potential ska för den skull inte underskattas. Ett alltmer strömlinjeformat massmedielandskap skapar ett behov av andra och annorlunda röster. Under det dryga år SARTS fanns utvecklades den till ett självklart forum för konst och kritik. Till skillnad från tidningarnas nätdagböcker var SARTS bloggens initiala tanke trogen, med kortare och längre mer eller mindre personliga inlägg, som läsarna kunde kommentera. Inte sällan blev texterna på SARTS utgångspunkt för animerade och omfångsrika diskussioner. Ett urval av dessa texter och efterföljande diskussioner, finns fortfarande att läsa på bloggen. I samband med SARTS insomnande i november tog jag kontakt med dess initiativtagare för att ställa några frågor.

Först, berätta lite om er själva?

Rikard: Konst, estetik och filosofi är några av mina intressen. Och det är framförallt de som ventilerades på SARTS. Jag har väl som i princip alla, plöjt igenom en massa olika intressen. Fotboll, film och hockey handlade mycket av mitt liv om när jag var yngre. Om man tittar på t.ex. den nordamerikanska hockeyligan NHL, så älskar jag fortfarande att se spelare som Mario Lemieux. Det är få saker jag blir så glad över som när han trollar bort försvarare. Hockey är skönt och okomplicerat för att den fortfarande premierar hantverket. Det finns liksom inget annat alternativ. De som är bäst, är bäst för att de gör mål eller hindrar andra från att göra mål. Tänk dig konceptuell hockey som baseras på en idé om var gränsen för vad sporten kan vara utifrån ett transcendentalt perspektiv. Inte så roligt att titta på, eller hur? Inom hockeyn är det givet vilka som är bäst. Inom konsten var det länge sedan något var självklart. Om det någonsin har varit det. Jag behöver både hockey och konst.

Jag är akademiker får man väl säga. Jag har en magister i konstvetenskap från Stockholms Universitet och snart en magister i estetik från Uppsala Universitet. Estetiken som ämne passar mig bättre än konstvetenskapen. Egentligen är det nog en smaksak. Inom estetiken stannar man på något sätt upp och funderar över vad man tittar på, hur man ska kunna tolka det etcetera. På konstvetenskapen är man mer direkt, man kör.

Karl: Jag har alltid haft svårt för berätta-om-dig-själv frågor. Inte för att jag inte vill att folk ska vet vem jag är utan snarare för att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men jag gör ett försök. Stockholm, där jag för tillfället bor med min sambo, är inte min ursprungliga hemort utan jag är född och uppvuxen i Vingåker som ligger i västra Södermanland. Vingåker är kanske mer känt för att Göran Persson har vuxit upp där liksom Göran Greider. Alltså två kända Göran från en liten håla. Jag vet inte om en barndom på landet har präglat mig på annat sätt än att jag sällan blir stressad eller uppjagad. Om jag får välja föredrar jag ett liv i storstaden framför den sömniga byn. På högstadiet och gymnasiet var mina största intressen skateboard, politik och musik. Jag hade en kort men intensiv karriär som gitarrist i ett hardcoreband men svalnande intresse på grund av bristen på framgång gjorde att min musikaliska bana dog ganska snart. När jag flyttade från Vingåker, efter lumpen, var det för att plugga i Uppsala. Från början var mitt största intresse språk och jag inledde med att läsa två terminer franska. Ett tag hade jag siktet inställt på en pol. mag., men det slutade av någon outgrundlig anledning med konstvetenskap och lite filosofi. Mitt språkintresse är fortfarande aktivt och jag åker gärna ner till Frankrike när jag har tid och råd, vilket inte är så ofta som jag skulle vilja. När jag är ledig delar jag min tid mellan (förutom konst), TV-spel, litteratur, fotboll (mest på TV), politik och socialt umgänge. Intresset för konst har väl alltid funnits men man kan säga att jag egentligen upptäckte konsten när jag började studera konstvetenskap.

Hur kom det sig att ni för drygt ett år sedan startade SARTS – A Critical Point of View?

Rikard: SARTS var Kalles infall, han får berätta om idén. Men jag tror att jag såg det som en möjlighet att i ett eget forum få möjlighet att uttrycka mig. Det handlade på något plan också om ett oriktat motstånd, kanske frustration. Jag ville vara med om något annat som inte var som det där andra. Vi fungerade som våra egna redaktörer vilket gjorde att allt blev väldigt avspänt. Inga stora krav och så.

Karl: SARTS kom till genom att Rikard, som då också han jobbade på Moderna Museet, och jag ofta och mycket brukade diskutera konstrelaterade ämnen. Då min kompis Oskar precis hade lanserat sin blogg kände jag att det var ett intressant koncept. Jag föreslog att Rikard och jag skulle starta en blogg som skulle fokusera på konst, lite som ett forum för oss att kunna ventilera våra åsikter men också för att kunna ta upp ämnen som vi ville diskutera och som inte annars skulle tas upp. Rikard nappade på idén och SARTS blev verklighet. Efter starten utvecklades SARTS ganska spontant och jag tror att den kravlösa inställningen vi hade gjorde att vi kände oss fria att experimentera och uttrycka oss fritt. Sedan var det kul, och lite oväntat, att så många tycker att det vi gjorde var bra och ville diskutera och därmed göra SARTS till ett levande debattforum.

Bloggandet fick sitt definitiva genombrott under våren och försommaren i år. Själva har ni bloggat sedan ett drygt år tillbaka. Vilken är er syn på bloggning, om det är önskvärt eller ens möjligt att säga något generellt om ett så pass omfattande och disparat fenomen?

Rikard: Det finns så många olika slags bloggar. Men all bloggning handlar i princip om sakkunskap, hur banal den än kan tyckas vara. Det kan handla om singellivet i Malmö, karriären, sina känslor (naveln), media - eller om konst och kritik som var saken för SARTS och nu för Efter Kritiken. Vad till exempel Linda Skugge eller Gunnar Nordström som bloggar på Expressen gör är att vara del av en ny och rolig "form". Bloggarna som någon slags rörelse med markant påverkan kan man faktiskt tala om. I USA har vissa politiskt och medieintresserade bloggare haft påverkan. Jag tycker man kan säga att de bjuder på reellt motstånd. Bland annat fick ett nyhetsankare sparken efter att antal bloggare hade uppmärksammat något han sa som var fel. Det blev opinion, och så vidare.

Karl: Jag tycker inte att man kan lägga bloggfenomenet i något speciellt fack. De som bloggar kan vara allt från professionella journalister, politiker, forskare och opinionsbildare till finniga fjortisar med livsångest, amatörpoeter, specialintresserade av olika slag och hundälskare. Det finns en otrolig bredd inom "bloggosfären" vilket jag tror bottnar i ett behov att uttrycka sig; inte bara ett behov att skriva utan också ett behov att bli läst, att bli uppmärksammad. Sedan kan man spekulera om det är ett symptom på medieringen av den dagens samhälle eller bara en naturlig utveckling för ett nytt medium.

Under hösten har ”konstkritikens kris” diskuterats flitigt, inte minst på bloggar, som SARTS och Efter kritiken. Om ni skulle sammanfatta, vilken är er syn på konstkritiken, dess tillgångar och brister och på debatten om dess eventuella kris?

Rikard: Om man talar om konstkritik måste man bestämma sig för vilken konstkritik man diskuterar. Det finns så många olika sammanhang som kan inrymma konstkritik, till exempel kritik på Konstfack i samband med en examinering, kritik presenterad på högre seminariet vid estetiken vid Uppsala Universitet, tidskriftskritik, dagspresskritik och så vidare. Och även om man gör en sådan uppdelning måste man börja med specifika texter eller uttdrag ur sådana. Till nästan alla vi intervjuar på SARTS frågar vi ungefär "Är konstkritiken i kris?". De flesta svarar "ja". Men få har hitintills pekat på något konkret, utan istället konstaterat vad alla "känner". Att inte vara rak, tydlig och ta fram konkreta exempel, ja det är kris om något.

Karl: Lars Nittve sa i intervjun för SARTS: "Varje tid och varje plats tycker att just den aktuella kritiken är hopplös". Jag har en känsla av att han delvis har rätt vilket inte nödvändigtvis betyder att man inte ska göra någonting åt det som man upplever som ett problem. Att konstkritiken undergår en slags självrannsakan är positivt tycker jag. Om en ny bättre konstkritik uppstår så är det bara bra. Som så många andra har jag svårt att peka på en textrad och säga: Här är det! Det är det här som är felet med kritiken. Hittills kan jag tycka att debatten kring kritiken har varit lite vag, liksom kritiken.

Uppfattade ni själva er som ett sorts alternativ till den etablerade dagskritiken, eller enbart ett komplement? Kunde SARTS rentav ses som ett sorts svar på diskussionen kring kritikens kris, eller tänkte ni överhuvudtaget inte i sådana termer?

Rikard: SARTS var ett alternativ till dagskritiken eftersom vi hade en annorlunda agenda. Konstbevakningen på till exempel Dagens Nyheter handlar om recensioner, och marginellt om reportage, krönikor, intervjuer och essäer. Sådant styrs redaktionellt - vi gjorde som vi ville - vår redaktion bestod bara av oss. Vi presenterade ju ibland recensioner, det tyckte jag var viktigt. Men vi gjorde också andra grejer som numera faktiskt är ovanligt i dagspressen – intervjuer. Jag intervjuade till exempel Maria Lind när hon kom tillbaka till Stockholm. Inga förutom DN På Stan och SARTS intervjuade henne. Och det är inget annat än dålig bevakning! Om man är intresserad av konst och undrar vem den där Maria på IASPIS är - var ska man leta information då - på SARTS såklart! - någon annanstans finns det ju inget. Vi har intervjuat Lars Nittve, Natalia Goldin Lundh och Viggo Cavling, bland andra. När det kommer till intervjuerna gjorde vi något som ingen annan gjorde. Jo, du förstås Johan. SARTS uppstod ur att vi ville något annat. Och generellt var SARTS något annat än dags-, kvälls- och tidskriftskritik. Så är det, men vi rörde oss absolut i den sfären, även om vi skrev på fritiden.

Karl: Nej, något svar på Krisen tycker jag inte att SARTS var men dock ett alternativ. Det där kanske lät lite ambivalent men det är så jag ser på saken. Vi var inte en del av den etablerade kritiken och var därför ett alternativ som man kan välja att ta del av. Eftersom jag inte riktigt kan peka på exakt vad som är fel med dagens kritik kan jag inte heller säga om SARTS var ett svar eller inte.

Slutligen, vad ska ni göra nu när ni slutat med SARTS?

Rikard: SARTS var tänkt som en hobby, men blev tillslut som ett jobb. Då uppstod en intressekonflikt. SARTS krockade med allt det där andra: Magisteruppsats i konstfilosofi, journalistutbildning, andra texter som ska skrivas, och inte minst med vardagen. Bloggningen tog sååå mycket tid - inte bara att skriva och kommentera, utan att mentalt förbereda sig, fundera, kolla vem som varit inne, vilka som länkat och så vidare. Nu när SARTS har stannat upp, känner jag att uppsatsen får den tid den ska ha. Jag hinner också skriva mina två artiklar till Konstperspektiv om Arthur Danto och Sune Nordgren, och jag hinner även koncentrera mig på journalistutbildningen. Tja, det är vad jag ska göra nu ett par månader. Känns bra. Kalle, jag och Sara Landare, som är filmare, har startat KonstClip, som är web-TV på nätet om konstvärlden. Vi kommer att arbeta mer med det under nästa år. KonstClip kommer att vara högt och lågt.

Karl: Ja det är en bra fråga. Eftersom mitt och Rikards samarbete är väldigt bra så har vi en del projektidéer som vi bollar med. Jag kommer att fortsätta jobba på Moderna Museet och ta det lugnt ett tag. Ibland kommer man till tidpunkter då man måste stanna upp och titta tillbaka på det man gjort under en tid för att kunna veta vad man ska göra härnäst. Jag tror jag är vid ett sådant vägskäl nu och jag hoppas att erfarenheten från SARTS ska utmynna i något annat lika givande.