Man kan inte anklaga Sveriges Bildkonstnärsfond för opportunism. Förra årets stipendiat, Elis Eriksson, följs i år av hans diametrala motsats, Ann-Sofi Sidén. Funderar man en stund över detta påstående inser man dock snart att det inte är helt sant. Visserligen arbetar inte Elis Eriksson med video, och Ann-Sofi Sidéns målningar är lätt räknade. Men hos bägge finns ett gemensamt - nuförtiden ofta bortglömt - karaktärsdrag som gör deras respektive konstnärskap angelägna. Det rör sig om en kompromisslös besatthet, en obändig övertygelse om konsten som ett livsprojekt, där det inte går att undvika att låta sig involveras på ett djupt och drabbande sätt. Elis Erikssons mångåriga kamp med bilderna och språket befinner sig utifrån detta perspektiv inte särskilt långt från Ann-Sofi Sidéns tioåriga umgänge med sin hjältinna the Queen of Mud.

Sidén har emellanåt fått frågan vad som skiljer hennes arbetsmetod från journalistens eller dokumentärfilmarens. Speciellt brännande blev den i samband med visningen av hennes stora videoinstallation "Warte Mal!", som handlar om den sjaskiga könshandeln i en liten stad på gränsen mellan Tjeckien och Tyskland. Svaren är flera. För det första finns en avgörande skillnad i graden av engagemang. Sidén tar god tid på sig, hon låter sig infiltreras av miljöer och människor för att på rotnivå kunna erfara den ofta motsägelsefulla ödesgemenskap som människorna omkring henne delar. För det andra griper hon tag i betraktaren och tvingar även denne ett utsätta sig för beröringen av ett mänskligt och sociopolitiskt trauma vi inte riktigt vill kännas vid. Hon moraliserar emellertid inte, eller drämmer inga pekpinnar i katedern. De berättelser hon lyfter fram är sällan okomplicerade, svart och vitt tenderar snart att övergå i en gråton inte olik samhällsklimatet i gränstrakten mellan Europas rika och fattiga grannar.

Som få andra konstnärer arbetar Ann-Sofi Sidén med att fysiskt iscensätta sina videoverk. De rum hon skapar är aldrig neutrala utan konstruerade och inredda för att vi skall avväpnas, tappa greppet för en stund. Ofta låter hon detta tillstånd av ovisshet kontrasteras med ett motivval baserat på vårt behov att övervaka och kontrollera. I ett antal verk spelar övervakningskameror och bandspelare en viktig roll, tekniker som blivit allt vanligare inslag i det offentliga rummet. I Sidéns verk hanteras de dock av personer med paranoid läggning, men när vi vant oss vid galenskapen inser vi att den trots allt bottnar i en slags normalitet. Att vara på sin vakt gentemot omvärlden är, när allt kommer omkring, en egenskap som gjort att människosläktet fortfarande uppehåller livhanken. Hos Ann-Sofi Sidén blir ändå aldrig betraktandet spänningsfritt. Betraktaren är i varje ögonblick själv iakttagen, och tillsammans med iakttagaren förenade i ett raffinerat rollspel. Trots att detta rollspel är noga kalkylerat kan ingen känna sig reducerad till en marionett i konstnärens händer. Ann-Sofi Sidén brinner för vad hon gör, och den hettan tränger långt in i videorummet.