Kjartan Slettemark
 
Ingen är profet i sitt eget land, brukar det heta. Droppen urholkar stenen, är ett annat talesätt. Bägge dessa klokheter kan användas när man talar om Kjartan Slettemark. I gemenskapen av norska konstnärer har Slettemark först under de allra senaste åren fått inträde. Orsaken är inte bara att han sedan 1966 varit svensk medborgare, utan nog i högre grad att hans konstnärliga verksamhet under en lång följd av år knappast tilltalade den norska publiken. Att det inte bara var fråga om den sedvanliga likgiltigheten eller oförstående attityden avslöjar det faktum att Slettemark vid ett flertal tillfällen fått se sina verk vandaliserade när han ställt ut dem på offentlig plats i sitt gamla hemland. Detta gjorde att UKS (Unga Kunstneres Samfund) 1998 beslutade tilldela Slettemark "2 ganger medaljen" med motivationen "Vi vil gratulere Kjartan Slettemark. Han er den eneste norske kunstner som to ganger har fått sine kunstverk vandalisert og fjernet fra Stortinget og dets omgivelser". 

När Slettemark i mars 1999 öppnade en separatutställning på Galleri Christian Dam i Oslo med exakt 100 verk var det emellertid annat ljud i skällan. Museet for samtidskunst förvärvade ett par av verken, och konstnären hyllades i dagspressen. Det officiella Norge slöt den förlorade sonen i sin famn. Sådant brukar i allmänhet drabba konstnärer när deras kreativa karriärkurva börjat peka nedåt, och de inte längre uppfattas som ett hot mot etablissemanget. Men utställningen hos Christian Dam tydde inte på att Slettemarks konstnärsbana är stadd i nedan. Sådana bedömningar applicerar man heller inte så lätt på honom. Kjartan Slettemark har, alltsedan debuten på 60-talet, gjort sitt bästa för att inte kunna placeras i ett speciellt fack och därmed reduceras till ett hanterbart fenomen. När Leif Nylén i boken "Den öppna konsten" ägnar Slettemark nästan ett helt kapitel är det med vissheten om att norrmannen egentligen undandrar sig varje försök till rättvis beskrivning. "Han var för politisk för de experimentella, för experimentell för de politiska, för individualistisk för dem som försökte kombinera det estetiska med det politiska", lyder Nyléns träffande konklusion.
 
 
 
 
Vill man anlägga ett historiskt perspektiv på Slettemarks konstnärskap kan man utan att tveka utnämnda honom till pionjär i mer än ett avseende. Han var Nordens första performance-konstnär, och en föregångare till vad som flera decennier senare skulle rubriceras "trash-art". Han förvandlade sitt liv till konst - ordet "ART" finns sedan länge inskrivet i hans signatur "KjARTan" - flera år före Joseph Beuys, och som politisk konstnär i Vietnamkrigets skugga valde han ett betydligt mer intelligent och subversivt utryck än de förment engagerade konstnärskollegerna, vilket i sin tur förebådar 90-talets mångtydiga politiska konst. Konstnärer av Slettemarks slag - och gudarna skall veta att de alltid är få - måste emellertid räkna med att ständigt få utföra en ekvilibristisk dans på estetikens slaka lina. Risken är alltid överhängande att själva den konstnärliga handlingen, gesten, isoleras av betraktaren och att därmed de djupare implikationerna hamnar i skymundan. Den som enbart vill uppfatta Slettemark som en obegåvad bråkstake kan i så fall lätt finna stöd för sin tes bara genom att beskriva hans förehavanden mot en bakgrund av vad folkflertalet uppfattar som "normalt".  

Utställningen hos Christian Dam visade med större tydlighet än på länge att det hela tiden bortom de spektakulära gesterna - eller kanske snarare så intimt sammanvävda med dem att vi inte förmått oss att urskilja komplexiteten - finns ett tonläge hos Kjartan Slettemark som kännetecknas av absolut koncentration och en fullkomligt glasklar fokusering. På denna punkt finns egentligen ingen avvikelse mellan verken från 70-talets början och de objekt som blivit till i Slettemarks ateljé under de senaste åren. Avgjutningar av de egna kroppsdelarna, assemblager tillverkade av diverse sopor och ett otal genialiskt enkla ready-mades, allt känns igen. Men nyanseringen är annorlunda. En grupp skulpturer med naturligt mänskliga proportioner och titeln "Patriarker" eller serien med "Prehistoriska självporträtt" i betong vittnar om att det i Slettemarks konst numera också finns ett inslag av intimt personlig historia och en stark medvetenhet om dess position gentemot omgivningen. Konstnären och människan är inte längre identiska med verket och tillsammans förenade i ett här och nu som har utsikt mot evigheten. 

I stället trycks följden av år ihop, tidshorisonten närmar sig och den estetiska symbiosen luckras upp. Framtiden - lika mycket som det förflutna - är ändliga partier av verkligheten, och mer eller mindre motvilligt tvingas konstnären relatera till dem bägge på en och samma gång. I somliga av verken skönjer man ibland spår av ömhet, av en trevande varsamhet i handhavandet av livet. Här skiljer sig Slettemark från många andra konstnärer som varit verksamma i "trash-genren". Ur mängden av sopor, deformerade vardagsföremål och objets trouvés framtonar konturerna av en materialiserad filosofi, en medvetet tillämpad strategi för att ge varje enskilt ting egenskaper som skulle kunna liknas vid sinnesförmögenheter. Plötsligt sänker sig tystnaden kring Slettemarks verk, men det är inte en tystnad som blockerar ingångarna till språket. Hans redan mycket gediget dokumenterade begåvning för kombinationen av självironi och kulturkritik har fått sällskap med ett aktivt lyssnande som gör varje verk till en hyperkänslig receptor. Det är inte många provokatörer som mognar med samma sensibilitet. 
 

Anders Olofsson (text och foto)