Anders Soidre, "Förhållande 1-4" (Mors Mössa, Göteborg, 2/4-7/5)

Öppningar sågade i väggar. Det här är inte första gången som Anders Soidre skapar olika rumsligheter med hjälp av sina öppningar: på Malmö Konstmuseum var det en plats som skapades, i höstas på Rooseum däremot en miljö. På Mors Mössa i Göteborg ställer han ut ännu några öppnade väggar, och förefaller skapa ytterligare två rumsligheter. Tre verk: ett foto av ett hål i en vägg på Rooseum, en video inspelad i ett mörkt rum bakom en öppning i en museivägg, och några faktiska öppningar gjorda direkt i galleriets vägg. Man tvingas bli deleuzeian. Tagna vart och ett för sig konstituerar dessa verk rum som med Gilles Deleuzes och Félix Guattaris ord kan beskrivas som ”mer än en yta, mindre än en volym”. Men i sina inbördes sammanhang och i förhållande till gallerilokalen skapar de snarare ett landskap, som möjligtvis utgör finalen på en hel serie verk. För utställningens namn låter ana att det nu kanske är sista gången som Soidre tänker ge betraktaren en öppning. Den heter nämligen ”Förhållande 1-4”, trots att det bara är del 2, 3 och 4 som visas. I mina öron låter det som ett avsked, där alla verk som varit med nämns.

Låt oss börja med rumsligheten i de enskilda verken innan vi tar upp utställningens helhet. Den är tydligast i de två verk som heter ”Förhållande del 3” (en installation i rummet) respektive ”Förhållande del ”2, en videoinstallation. På obehandlat brunt skivmaterial (ungefär 240 x 280 cm) projiceras en i huvudsak orörlig bild: mörk bakgrund med en någorlunda välcentrerad ljusstark rektangel; man ser att det är ett rum som har filmats. Vad man däremot inte ser är skalan: hur stor är öppningen, den ljusa rektangeln, hur långt bort är den? Det ligger nära till hands att tro att det är en avlägsen dörr. Men så, då och då, med alldeles ojämna intervaller, dyker ett huvud upp i hålet, ibland med en del av överkroppen. Oftast kommer de underifrån, ibland är de bara där. Just den delen av bilden är så överexponerad att ansikten och ljusa kläder inte riktigt syns: ibland är det bara näsborrar, eller mun, eller en lock, som framträder. Men om huvudet sticks genom öppningen in i det mörka rummet får det volym och komplett ansikte. Ibland ser man däremot bara en rörelse på obestämt avstånd i det ljusa. Befinner vi oss i det primära skikt som Empedokles tänkte sig som (logiskt) föregående den värld av idel enheter vi känner till: skiktet där ögon utan panna finns, armar utan bål. Eller, hur är det, som Lewis Carroll säger, leende utan katt? Nja, ännu viktigare än den här fragmenteringen tycks mig rörelserna vara: munnens plötsliga uppdykande och vridning, etc. Små oriktade gester, linjer utan någon kvalitativ början och slut. Det är kring eller snarare i dessa odefinierbara rörelser som rummet självt dyker upp, tänjs upp, aldrig större än det som syns där. Rum utan tomrum, utan rymd. Genom gesterna i denna rektangel framträder en rumslighet som är mer än en yta, mindre än en volym.

Men installationen är mer komplex än så. För den mörka väggen i bilden är gjord av ett material som liknar de skivor som bilden projiceras på. Detta upprättar en kontinuitet mellan materialet i bilden och materialet som bilden visas på. Och eftersom skivorna överskrider bilden är det som om själva bildrummet, den mörka delen, drogs och kavlades ut på skivorna. Ett tillplattat rum, inte riktigt en yta, nästan helt utan rymd. Det är inte slut än. För dessa skivor är monterade ovanpå fönster, men på ett sådant sätt att de sitter kanske 20 centimeter framför väggarna. Kring skivorna tränger ljus in. Man tänker att det är samma ljus som så hårt har begränsats och formats av rektangeln i mitten av bilden, som nu, utan mått, läcker in rummet. I princip obegränsat och amorft ljus, med sin egen ulliga utsträckning; det bildar ett grunt djup i kanterna av skivornas platta mörker. Det som är längst in i bilden tränger alltså in framför själva bilden, samtidigt som bildens eget djup trycks ihop till skiva. Som sagt: mer än en yta, mindre än en volym.

En likartad analys skulle kunna göras av fotot, ”Förhållande del 3”, men det finns ingen direkt vits med att göra den igen. Däremot skjuter ”Förhållande del 4” till en del nytt i jämförelse med videoinstallationen. Det är nämligen som om man befinner sig i ett rum av den typ som fanns i videons ljusa rektangel. Det är ganska obehagligt, ska ni veta. I den vita väggen har Soidre gjort öppningar efter mönster från en dörrs fem dörrspeglar. På insidan av hålen har han satt glas. Öppningarna vetter mot ett slags förmak, en större skrubb, höljt i ett övergivet halvdunkel. Bakom skrubben ligger galleriets kontor, upplyst främst av en skrivbordslampa i centrum av blickfånget. Halvdagern i förmaket är tillräckligt mörk för att dörrspeglarna ska reflektera gatan och husen utanför galleriet, alltså på ryggsidan av betraktaren. Som avtecknar sig i silhuett i dörrspeglarna, samtidigt som man har det som ligger bakom en framför sig. Men i maghöjd skiner skrivbordslampans djävulska ljus, och fyller betraktarens bål med kontorsinteriör. Det är som om kroppen hade sugit åt sig allt rum, men också sitt eget och därför själv blivit bild – men en i vilken rummet redigt plattats till och lika fullt kastats om. Man kan varken ta sig framåt eller bakåt för att slippa ur det, eftersom framför och bakom ligger i varandra. Är det därför det inte finns någon dörr, bara dörrspeglar? Vad är det för rumslighet som är helt platt och ändå rymmer ett framför och bakom, samt deras omkastningar? Jag är benägen att upprepa den här frasen jag tycker så mycket om: mer än en yta, mindre än en volym – eller som Deleuze & Guattari också säger: ett ”slätt rum”.

Om vi går över till att tala om verkens synergetiska effekt, så är den faktiskt mer omedelbart slående än de enskilda verkens. Redan innanför dörren, varifrån alla verken kan överblickas, stannar besökaren till inför någonting nästan egyptiskt. Det är som att stå bland övergivna kolossalskulpturer och pyramider. En påtaglig permanens vilar över installationen av de tre verken. Men permanensen tillkommer själva utställningslokalen. Det är som om verken blir en del av lokalen och på så sätt försvinner bakom galleriet, som vore det den som ställdes ut. Utifrån de här två egenskaperna hos själva utställningen – rummets närvaro i sitt framträdande, men närvaron själv knuten till objektens försvinnande rörelse in i eller snarare bakom rummet (som de ligger bakom rummets stillhet och evighet) – kan vi, i enlighet Deleuzes uppfattning av kinesiskt måleri och Kurosawas filmer, säga att den här typen av rum som galleriet transformerats till är ett landskap.

Permanensen till trots är det inte ett så rofyllt landskap. Uppmärksamheten, nej, vaksamheten stegras något djuriskt. Det är som om kroppen blev ren affektivitet. Betraktaren känner sig omvandlad till ett egyptiskt människodjur med långa öron och blicken fixerad på allt. Soidres verk ser ofta ut att falla rätt ner i konceptkonsten, men aldrig har jag sett någonting av honom som har nöjt sig med att ge ett koncept. Förr eller senare blir man varse att verket pyser (”Förhållande del 3”, versionen som fanns på Rooseum) eller ger ifrån sig ett slags skrapande ljud (”Förhållande del 1”). Det är verkets affekt, och i lika mån betraktarens. På den här utställningen kommer affekten efter att jag sett alla verk och återkommer till videoinstallationen. Rummets långsida vetter mot de rum som syns genom dörrspeglarna. Bakom eller i den väggen är det som om någonting kraftfullt rusar förbi (andra besökare har också vittnat om det). Ett ljud av någonting övermäktigt, lent svischande – av någonting som ligger precis mellan en val och en bazooka. Den där rörelsen och affekten – kanske kommer det ur rumsligheten som varken är yta eller volym – helt klart tillhör det, tillfälligt eller på avstånd, som ett oväder eller vulkanutbrott, människodjurets landskap, fullt av hål och omätbara rörelser.

Adress: Husargatan 11