 |
Det är uppenbart
att vissa konstnärers verk mer än andras inbjuder till generaliseringar.
Detta gäller i hög grad Maja Spasova. Att hon sysslar med någon
form av högteknologisk konceptkonst har länge förefallet
vara en självklarhet. Men varken idéer eller konstverk existerar
i lufttomma rum. Bägge inmutar en sfär av integritet som inte
går att inskränka med mindre än att vissa grundvärden
går förlorade. Underkastar man Spasovas verk en närmare
granskning frigör sig dock bilden av en högst icke-konceptuell
konstnär, med speciell förmåga att ringa in och koncentrera
sig på det syntetiserande, omedelbara ögonblicket. |
 |
Maja Spasovas värld
har med åren allt oftare kommit att kretsa kring berättandet,
representerat av boktryckarkonsten, litteraturen och resandet. I bakgrunden
går det att skönja sekel av grekisk-ortodox boktryckartradition,
men även traditionen som skapats av de klassiska, encyklopediska bokverken
från Ptolemaios "Almagest" till den svenska "Nationalencyklopedin".
Den svindlande tanken på att i löpande text och bilder tämja
människosläktets vildvuxna, fragmentariska historia är lika
suggestiv för konstnären som för vetenskapsmannen. Balansgången
mellan det logiska analyserandet och berusningen som kan erfaras på
randen till historiens avgrundshål kräver ett rörligt fokus,
och Spasova har därför ägnat mycket tid åt att utforska
möjligheterna hos det icke-linjära berättandet, dubbelexponeringen,
strävan att förutsättningslöst blanda och ge med de
traditionella uttrycksmedlen.
|
 |
Boken, texterna, livsresan,
det icke-linjära skeendet - allesammans är de i ett avseende
konkreta fenomen som kan göras till föremål för en
beskrivning. I ett annat avseende är de emellertid lika mycket metaforer
eller miniatyrallegorier, som ur den organisk-materiella sfären vidgar
sig mot en verklighet bortom det rationella förnuftets gränser.
I denna egenskap fungerar de även som starkt koncentrerade världsförklaringar,
kosmologier som sammanfattar och definierar existensens utgångsparametrar.
I Spasovas konstnärskap är det naturligt att dessa världsförklaringar
också tränger fram i konstnärlig gestaltning. Det verk
hon skapat i de underjordiska lokaler som tillhör den nya Räddningscentralen
i Stockholm utgör det hittills mest renodlade exemplet på kompromisslösheten
och sensibiliteten i hennes estetiska praktik. Ett stycke under jord, halvt
omslutet av urberget, har hon låtit bygga ett vertikalt system av
plexiglaskolonner och aluminiumrör genom vilket vatten transporteras
runt av en pump i ett evigt kretslopp. Ur de nedersta kolonnerna i systemet
rinner vattnet ut i en cirkelrund bassäng. Över bassängen
vilar en glasskiva, i vilken bilden av en fågelvinge blästrats.
Installationen flankeras av två blänkande metallglober. På
den ena kan vi läsa fragment av autentiska kontaktannonser, på
den andra utdrag ur förlossningsjournaler.
|
 |
Det förefaller som
om Spasova hämtat andlig styrka hos antikens kosmologer, och med blotta
kraften hos tanken och känslan i förening slagit upp portarna
mot universum på vid gavel. Det eviga kretsloppet, mötet mellan
natur och teknik, elementens oupphörliga förvandling - verket
känner inga förbehåll eller inskränkningar. Naturlagarna
driver processen med maskinell precision, vilket inte utesluter förnimmelsen
av skörhet . Människans födelse, hennes längtan efter
kärlek och hennes tragiska isolering tar plats i rummet som en balanserande
motvikt, något som faktiskt gör det möjligt att tala om
ett tillstånd av försoning. Liksom urberget döljer ett
veritabelt fysiskt universum finns inom oss spegelbilden av hela människosläktets
kollektiva öde i all dess prakt och förfall. Spasova lägger
ut denna text för oss, men utan att låta vare sig språket
eller symbolerna överrösta det knappt hörbara suset från
varats urgrund.
Anders Olofsson
(text och foto)
|
