- Jag kände att jag ville jobba med samtidskonst, vilket inte stod på Bildmuseets program på den tiden. Dessutom är jag mer en entreprenörstyp än en förvaltare, så jag tackade ja till erbjudandet att få bygga upp konsthallsverksamheten i Norrtälje. 

Arbetet i Norrtälje gav henne ännu fler värdefulla erfarenheter - positiva såväl som negativa - av arbetet i institutionsmiljön. 

- Bland de första saker man märker är hur ensam man är. Om man dessutom arbetar med samtidskonst får man finna sig i att ständigt vara ifrågasatt av både personal, publik och arbetsgivare. 

Det tog inte lång tid för Gunhild att inse att hon hade kolleger runt om i landet som satt i exakt samma båt som hon själv. Ur denna insikt föddes idén om att skapa en egen plattform för att jobba med konst, helt fristående från konstvärldens privata och offentliga institutioner. 1997 startade hon företaget NICE (Network In Culture) med sig själv som VD och enda medarbetare. NICEs verksamhet står på flera ben, där Gunhild fungerar som katalysator genom att dra samman de människor som behövs för att förverkliga en speciell projektidé. 

- Bakom NICE ligger vetskapen om de behov av kollegiala kontakter, utbyte av idéer och fortbildning som finns hos alla institutioner, från lokala konsthallar till statliga museer. 

Även om hon inte har någon längtan tillbaka till institutionslivet menar hon att de grundläggande skillnaderna mellan att vara frilans och knuten till en institution egentligen inte är så stora. 

- I bägge fallen måste man veta vad man gör, varför och för vem. Och det är en missuppfattning att man skulle vara bättre på detta på de stora, statliga museerna än på de små konsthallarna. Det finns en massa lokal kompetens som inte kommer fullt till sin rätt, helt enkelt därför att människor där ute saknar tid och anledning att träffas. 

Att skapa kontaktytor som möjliggör detta är en av de centrala delarna av NICEs affärsidé, och här ser 
Gunhild ingen motsättning i förhållande till samtidskonsten. 

- Samtidskonsten brinner av lust att etablera ett samtal, att utveckla nya relationer med publiken. Så ser jag också på min egen verksamhet som företagare. 

I massmedia fokuseras det emellanåt på den tacksamma "obegripligheten" hos samtidskonsten. Gunhild har emellertid inte mycket till övers för de som klagar på samtidskonstens svårighet att nå den breda publiken, eller att det idag skulle finnas en klyfta mellan konsten och dess tilltänkta publik. 

- För det första måste man komma ihåg att allt publikarbete sker långsiktigt. För det andra får man faktiskt acceptera att konsten inte är avsedd att konsumeras på en massmarknad, och att den kräver en öppen dialog för att få sin rätta betydelse. Jag är allergisk mot alla makthavare som mäter utställningspubliken i antalet huvuden, när kvaliteten i upplevelsen som finns inuti dessa huvuden borde vara det viktigaste. 

Framtiden för NICE ser Gunhild ljust på. Dels har samtidskonstens minskande bundenhet vid de etablerade institutionerna öppnat fältet för nya kreativa lösningar, dels växer en ny publik gradvis fram som inte nöjer sig med vad de traditionella museerna, gallerierna och konsthallarna kan erbjuda. Hon har nyligen startat ett annat projekt, Konsthamnen, ett rum för konst, form, och kreativa infall på Kullaberg i det skånska semesterparadiset. Meningen är att lokalen sommartid skall fungera som ett showroom för alla slags konstnärliga experiment. 

- Jag tror starkt på mitt experimentrum, men den tron är helt prestigelös. Att arbeta med samtidskonsten har lärt mig att ingen enskild individ är världens centrum. Man måste stå för det man gör till hundra procent, men vara oerhört tolerant i mötet med andra människor och deras sätt att uttrycka sig. 

Besök NICEs hemsida!