Begreppet "offentlig konst" tillhör inte de mest upphetsande man kan föreställa sig. Somliga identifierar det kanske med stora, abstrakta skulpturer resta till numera bortglömda kommunalråds ära för att kamouflera en vit fläck på stadsplanen. Andra förknippar begreppet med kontrovers, skandal och debatt kring placeringen av ett visst verk. Alltför sällan förbinds "offentlig konst" med något positivt, vilket är synd. Sverige är ett av de land i världen som faktiskt kan blicka tillbaka på en lång tradition av offentlig konst. Att en diskussionskväll på detta tema skulle fylla den största salen på Konstakademien i Stockholm kan mot denna bakgrund måhända vara en förhoppning, men ändå närmast en ouppnåelig dröm. Måndagen den 4 december blev drömmen verklighet. Den direkta orsaken till att "The Stockholm Conference" (arrangerad av IASPIS, Svenska Konstkritikersamfundet, Statens Konstråd och Stiftelsen framtidens kultur) samlade ett så sensationellt stort antal deltagare kan man fundera över. Det utländska deltagandet (Anne Pasternak och Laura Raicovich från Creative Time respektive Public Art Fund, bägge med New York som hemmaplan) räcker inte som förklaring. Orsaken måste sökas annorstädes, och den viktigaste av dem kan mycket väl vara att vi äntligen mer eller mindre slutat tala om "offentlig konst" som en egen kategori. Samtidskonsten har gradvis suddat ut - eller åtminstone otydliggjort - gränsen mellan vad som försiggår i utställningslokaler och i det offentliga rummet.

Därmed inte sagt att förutsättningarna är desamma i exempelvis Stockholm och New York. Både Creative Time och Public Art Fund bildades på 70-talet, när man gjorde en kraftansträngning i New York för att lyfta staden ur den allmänna förfulning och förslumning som under en lång tid gjort den ökänd. Man var också en del av den alternativa konströrelse som vuxit fram på konstnärernas eget initiativ för att råda bot på den dåliga tillgången på visningsutrymmen för samtidskonst. Denna tradition gör sig gällande även idag. Anne Pasternak och Laura Raicovich betonar att deras organisationer framför allt engagerar sig i projekt med de enskilda konstnärerna som utgångspunkt. Detta skiljer dem från exempelvis Statens Konstråd, som i allmänhet arbetar med en speciell plats eller byggnad som fokus för sina projekt. En annan skillnad ligger i finansieringen av verksamheten. För Public Art Funds del kommer bara 10% av budgetmedlen från offentliga institutioner, resten är pengar man erhåller från sponsorer. Ibland kan det ta tid att realisera ett projekt, men när man väl samlat ihop pengarna som behövs går allt i gengäld fort eftersom man inte är beroende av nyckfulla politikers och tjänstemäns fluktuerande välvilja. Gäller det offentlig byråkrati är nämligen USA världsmästare, och Sverige en aktör i andradivisionen.

De amerikanska organisationer som arbetar med konst i det offentliga rummet har därför gjort det strategiska valet att nästan uteslutande satsa på tidsbegränsade projekt. De temporära verken är inte bara lättare att lotsa genom djungeln av regler, de riskerar heller inte att på sikt integreras i gatubilden och bli osynliga. Anne Pasternak sammanfattar de tre senaste decenniernas utveckling i tre "buzzwords": 70-talets "access", 80-talets "visibility" och 90-talets "engagement". Vill man skapa konst som engagerar dagens stadsvandrare är det inte en lätt uppgift man ålägger sig, speciellt inte i New York. Stadens topografi är numera så sprängfylld av "sändare" som avger olika kommersiella budskap att inte många frizoner finns att utforska. Projekten som Creative Time och Public Art Fund genomför strävar trots detta efter att få människor att stanna upp och tänka efter, ofta genom att låta konsten infiltrera ytor som i vanliga fall härbärgerar reklambudskap (stortavlor och videoväggar är två exempel). På frågan om detta inte upplevs som påträngande av den tilltänkta publiken har Anne Pasternak och Laura Raicovich ett samfällt svar: den moderna staden är så dominerad av företeelser som tränger sig på oss, så varför skulle inte konsten också kunna ta sig denna frihet? Dessutom, menar bägge, är det varken nödvändigt eller eftersträvansvärt att alla skall gilla allt de ser!

Bilden: Laura Raicovich och Anne Pasternak