- Det finns så många duktiga curators, och jag uppfattar min roll som bredare. Jag inriktar mig i första hand på att hjälpa konstbranschens aktörer att bli bättre på kommunikation, att profilera sig och bygga stark varumärken.

Bakom sig har Katarina en lång erfarenhet av att arbeta med konst. Hon hade ursprungligen tänkt sig en karriär som konstvetare, och studerade därför konstvetenskap vid Stockholms Universitet under ett par år. Efter att ha vistats en tid utomlands som stipendiat började hon arbeta på Beijers Auktioner, för att sedan röra sig vidare till Liljevalchs Konsthall och sedermera Bukowskis. 1993 tog Bengt Tornvall över ledningen för Stockholm Art Fair och engagerade Katarina med uppgiften att utveckla seminarieprogrammet och elevutställningen. När Tornvall 1996 lämnade jobbet som mässgeneral erbjöds Katarina hans projektledarstol.

- I Stockholm hade vi då två parallella konstmässor, Stockholm Art Fair och SmartShow, vilket framför allt internationella besökare hade svårt att förstå. När jag accepterade ansvaret för Stockholm Art Fair skedde det därför med utgångspunkten att dialogen med arrangörerna för SmartShow skulle resultera i att vi tillsammans gjorde en mässa. Dessutom drogs Stockholm Art Fair med en 80-talsstämpel som behövde tvättas bort genom att hela mässan föryngrades och gjordes lite "häftigare".

Mässans högsta ledning gav idén sitt godkännande, under förutsättning att förändringarna även producerade ekonomiskt resultat. Uppdelningen mellan de bägge utställningshallarna gjordes tydligare, den stora katalogen återkom, elevstipendiet instiftades, Focus-konceptet infördes efter en modell från konstmässan i Basel och ett långsiktigt samarbete med Månadsjournalen inleddes.

- Hösten 1999 tog jag mammaledigt, men redan då kände jag mig färdig med Stockholm Art Fair. Jag hade börjat när 80-talet kastade sin skugga över konstlivet och slutade när en ny generation konstnärer och gallerister förändrat spelreglerna. Det kändes naturligt.

Men på valda ställen i omvärlden fanns det en hel del som påminde om krisen som följde när 80-talsekonomin brakade samman. På gallerierna rådde osäkerhet om framtiden, IT-miljonärernas pengar sades gå konsten förbi och i somliga kretsar började det talas om behovet av en ny SmartShow.

- I grund och botten handlar det om att vårt samhälle inte ser ut som det gjorde för 10 år sedan. Människors tid idag är knapp, och de flesta tar sig inte iväg till en ofta avlägset belägen lokal för att titta på konst. Vårt behov av nostalgi och förankring i något fast och bestämt har i stället kommit att fyllas av designföremål, gärna med ett par decennier på nacken. I kontrast till detta står utlandets bild av inte minst Stockholm som en innovativ och kreativ miljö.

När reklambyrån Hesselboms Universum frågade Katarina om hon ville genomföra ett konstprojekt i Götgatsbacken behövde hon därför ingen längre betänketid.

- Lokalen ligger i ett av de mest folk- och butikstäta områdena i hela Stockholm. Idén stämde väl överens med min övertygelse att konsten måste uppträda på platser där folk möts, utan att inramningen fördenskull alltid måste vara så storslagen och prestigeladdad.

Resultatet blev "Art Volume", en hastigt arrangerad minikonstmässa med avspänd stil. "Art Volume" är del av ett paket som är tänkt att omfatta såväl utställningar som seminarier och ett internationellt konstutbyte under den kommande 2-årsperioden. En av projektets bärande idéer är att med eftertryck placera samtidskonsten mitt i människornas vardag.

- Jag håller inte med om att konsten marginaliserats i vår tid. Livsstilstänkandet och ytestetiken har fått frodas ett bra tag, men nu börjar vi se baksidan av detta. Människor längtar efter upplevelser som ger djup och sammanhang åt tillvaron, och det kan man finna i konsten. Med den som raster går det att själv ta ställning till vad man ser och upplever, att utforska områden i tillvaron som inte vetenskapen har tillgång till.

Under den period Katarina arbetat med konst har det svenska konstlivet genomgått en iögonenfallande internationalisering. Unga, svenska konstnärer uppmärksammas utomlands och en del väljer att fysiskt förlägga sina karriärer till andra länder. Ändå är detta något vi på hemmaplan har svårt att inse vidden av.

- Sverige har en gammal tradition att kunna ta fram kreativa förmågor. Vårt samhälle är ganska ohierarkiskt och det har säkert hjälpt till. Men som nation är vi inte vana vid att beundra oss själva, så trots våra svenska konstnärers internationella framgångar behöver vi regelbundet höra andra prata om svensk konsts betydelse för att vi själva ska våga tro på den.