Lördagen den 2 september öppnas på Tensta Konsthall den första separatutställningen i Sverige med verk av Susan Hiller. Hiller har under en följd av år ställt ut på ett flertal av de mest prestigetunga institutionerna i världen men märkligt nog inte förekommit på den nordiska utställningsscenen, med lysande undantag för den stora separatutställningen "Lucid Dreams" som hon gjorde på Henie Onstad Kunstsenter i Oslo i början av 1999. Ett par dagar innan utställningen i Tensta öppnas deltog Susan Hiller i ett offentligt samtal med konstkritikern John Peter Nilsson på IASPIS i Stockholm.

Hillers bakgrund innehåller ett par detaljer som är värda att notera när man tar del av hennes verk. Hon är född i Florida, men bor och arbetar i London sedan 1973. Som flera andra amerikanska konstnärer har hon en utbildning som inte bara är begränsad till att omfatta bildkonsten. Bland annat har hon studerat antropologi, men inte motiverat utifrån ett strikt historiskt intresse. Hennes fokus låg i stället på antropologins möjlighet att tränga bakom den sociala världens slöja och nå de djupare skikt där myter, kollektiva drömmar och arkaiska föreställningar är meningsbyggande. Trots att hon inledde sin konstnärliga bana som målare med en minimalistisk touche upptäckte hon snart att hon börjat samla på olika kulturella artefakter, företrädesvis ur den brittiska populärkulturens sfär. När samlingen nått en kritisk massa uppstod efter ett tag mönster och samband som inte tidigare tyckts finnas där.

Att många av dessa har att göra med olika typer av paranormala fenomen kan verka en smula underligt i en genomrationaliserad värld som vår, men Hiller har en förklaring till detta. Hon tvivlar själv starkt på förekomsten av verkliga paranormala fenomen, även om hon samtidigt betonar att de speglar en reell verklighet eftersom de härrör ur djupt kända mänskliga behov. I själva verket, menar hon, har de paranormala fenomenen kommit att ersätta religionens mirakler, och paranormalt begåvade människor utför egentligen handlingar som inte nämnvärt avviker från vad de kristna helgonen brukade göra. Hiller vänder sig med eftertryck mot idén om att konsten inte kan syssla med något som inte redan formulerats språkligt. Det finns alltid företeelser som "blir över" när verkligheten analyserats och förklarats. Dessa fenomen har med tiden vunnit legitimitet som vetenskapliga studieobjekt, men som ämne för konsten har de länge varit tabubelagda. Med exempel tagna från konstnärer som Ad Reinhardt, Carl Andre och Sol LeWitt visar Hiller emellertid att vad många skulle rubricera "ockultism" fungerat som en stark underström i den modernistiska konsten. Hon hävdar dessutom att hon har goda belägg för att intresset inte minskat hos hennes samtida kolleger, helt enkelt därför att ockultismen utgör ett avtryck av den rika inre värld som härskar inom varje enskild individ.

Som kvinna och konstnär har Susan Hiller även intresserat sig för hur populärkulturen återger de paranormala fenomenen i maskulin respektive feminin tappning. Hon gjorde snart noteringen att paranormal begåvning hos män förr vanligtvis "upphöjde" dem i omgivningens ögon, medan motsatsen skedde när denna egenskap uppträdde hos kvinnor. Idag, när det allmänt accepterats att alla bär på både en manlig och en kvinnlig sida, har bilden blivit mer sammansatt, vilket i sin tur inverkat på konstverkens komplexitet. Oberoende av detta strävar Hiller alltid efter att utgå från en maximal enkelhet när hennes arbeten tar form. Att gestalta en snävt inomestetisk problematik är henne tämligen främmande. Tvärtom söker hon bygga upp situationer där betraktaren konfronteras med audiovisuella utsagor vars sanningshalt det sedan står var och en fritt att bedöma, dock ständigt med vetskapen att någon yttersta sanning varken kan eller får existera.