Wetterling Gallery, Stockholm: Umeå Konsthögskola (23/5-28/5)
 
Avgångselever på konsthögskolorna förväntas ta i ordentligt, och satsa allt på ett kort för att visa vad de kan. Eller hur? För det är väl inte så, att den högre konstutbildningen fungerar ungefär som grundskolan: Eleverna fångas snabbt in i en socialiseringsprocess, som effektivt tar kål på kreativiteten? Ibland kan man verkligen undra. Dagens avgångselever på konsthögskolenivå är tveklöst både tekniskt och konceptuellt kunniga, men ofta väldigt försiktiga. Det är inte så många svängar som tas ut i avgångsutställningarna nuförtiden. Ett markant undantag är Umeå Konsthögskola. Umeå har på senare år blivit en av Sveriges mest intressanta konststäder, framför allt tack vare Bildmuseet, några driftiga gallerister och just Konsthögskolan. Lärare som bland andra Stig Sjölund har sett till att den stora, vida världen aldrig känts långt borta i Umeå.
   
Det tycks också råda ett osedvanligt öppet arbetsklimat, vilket årets avgångsutställning är ett bra bevis för. En "fullängdsversion" av utställningen visades för en tid sedan på Bildmuseet. Under några dagar repriseras en nedskalad variant på Wetterling Gallery i Stockholm. Deltagande konstnärer är MalinMatilda Allberg, Roland Beijer, Jonte Björklund, Karin Frennesson, Emil Holmer, Camilla Rosberg, Roger Talik och Mårten Åhsberg. Trots att utställningen hos Wetterling har ett blygsammare format än i Umeå märks det frejdiga anslaget och oräddheten inför risken att "göra fel". Utställningskoordinatorn Pia Kristoffersson har rätt i sitt påpekande att titeln "Kraftverk" passar mycket bra. Det är inte ofta man ser en elevutställning med en så jämn och hög kvalitet över hela linjen, och ett sådant utflöde av energi.
   
Camilla Rosbergs förvuxna antistressapparat för hetsade direktörer (och även vanliga dödliga) intar rummet med pondus. Finishen är lika oklanderlig som på interiören hos vilken reklambyrå som helst, och maskineriets långsamma, knappt märkbara, rörelse försätter betraktaren i ett halvmeditativt tillstånd. Samtidigt blir man påtagligt varse det groteska hos en samhällsmodell som extatiskt dyrkar den välpolerade ytan och brukar tekniken för att justera oönskade psykologiska reaktioner bland medborgarna. Att "bara vara" är inte längre ett gångbart ideal. Nu gäller det att ha för att vara, och tvivlar man på sin existens räcker det med att spegla sig en stund i den blanka skrivbordsytan.
   
Veronica Brovall prioriterar knappast den tjusiga ytan. Hennes installation "Tre ordningar" bär påfallande likheter med Edward Kienholz eller Ole Jørgen Ness totalgestaltningar av kulturens och livsrollernas upp- och sammanblandning. Brovalls tre ordningar är - kan man förmoda - inte alls några ordningar, utan en sammanhängande kökkenmödding av verktyg, husgeråd, personliga ägodelar och föremål vars hemvist är omöjlig att avgöra. Människorna skymtar i form av anonyma pappsilhuetter. Här är det tingen som härskar, och förvandlar det tillgängliga utrymmet för vila och kontemplation till ett absolut minimum.
   

Om Brovall till viss del kan sägas representera ett återupplivande av trashart-estetiken, går Emil Holmer ännu ett stycke längre genom att leva den. I hans kombinerade videoverk och installation tar människan tillbaka makten över tingen, på samma gång som gränsen för vad man egentligen får göra utforskas. Holmer gör en Dan Wolgers-inspirerad insats när han plockar bort möbler ur offentliga miljöer, "förbättrar" dem i ateljén och återbördar dem slutligen till fyndplatserna. Det behöver kanske inte tilläggas att möblerna, efter en runda i konstnärens håla, knappast bär stora likheter med vad de en gång var... Av de standardiserade pjäserna har det blivit säregna skrotskulpturer, som vacklar på gränsen till det fullständiga sammanbrottet. Även Roland Beijer har intresserat sig för möbeltillverkning, men från en helt annan utgångspunkt. Beijer har tagit sig an IKEA-stolen "Herman", som han låtit genomgå en "norrlandifiering". De snyggt bockade metallbenen har ersatts av spretiga trädgrenar, som köparen - med hjälp av en IKEA-liknande instruktion - förväntas foga samman. Resultatet blir en möbel, där svensk design och svensk natur brottas vällustigt med varandra. Beijers kulturkritik utövas med ett leende, viljet gör den ännu mer effektiv. Om Mårten Åhsberg sysslar med kulturkritik må vara osagt, men han fångar ändå skickligt upp en annan tradition i det svenska folkhemmet: Intresset för finsnickeri. Åhsbergs skulptur- och intarsiaarbeten har ett marint tema, och utgör egentligen ett äreminne över ett havererat båtbyggarprojekt. Hans fiskar, akvarieutrustning och båtbilder i trä är utförda med hobbysnickarens gränslösa kärlek, vilket är en ovanlig egenskap i konstsammanhang. Det vore lätt att tolka hans verk som ironi, vilket jag inte tror det rör sig om. Långt därifrån. Här handlar det om tålamod, och inte så lite oförställd lidelse.

   

Bilder (uppifrån och ned): Camilla Rosberg, Veronica Brovall, Emil Holmer, Roland Beijer, Mårten Åhsberg

Adress: Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3
 
Anders Olofsson (text och foto)