Alla som någonsin varit involverad i en komplicerad kärleksaffär (finns det någon som är okomplicerad?) har en samtalspartner i Emma Pilipons konst. Hon har varit där, det är alldeles klart och hon bjuder på det. Fästa på en helvägg i museet på enkla omålade masonit plattor finns korta meningar. Tankar, utrop, besvärjelser. Tecknade dödskallar i kol och vit kritfärg. Det är både de inre desperata besvärjelserna och de lögner som uttalas för att skydda sig. Men också det okuvliga hoppet och en livsglädje som inte går att trycka ner. I hennes konst ser jag drag av poeten Bob Hansson nakna och direkta poesi. Här finns inga omvägar utan smärtan och glädjen tar tag direkt. På nedre botten i museet fortsätter hennes utställning i form av en video. Men innan vi får se den passerar vi baren ”Pilipon”. Och något måste det ju vara i drinken (som inte finns) för jag vill inte gå därifrån. Jag vill stanna och se filmen igen och igen. Hon berättar om förälskelse, om det hopplösa i att försöka imponera på någon som inte ser. Om ilskan. Om kvinnliga och manliga förebilder och vad de gjort med henne och oss och om det svåra i att bryta upp. Börja om. Om det svåra i att vara sig själv. Och om det hejdlöst roliga i det. Hon byter roller med killarna i hiphop-musiken och i smörig – men ljuvlig hårdrock av idag. (ofta spelad i mindre politiskt korrekta radiokanaler) Och så ser man att även där, i förälskelsen är vi lika. Det är kärleksfullt, lekfullt, upproriskt. Dadaistiskt. Rentav klokt.

Sara Erikssons video ”Men Fuck You” är fräcka teckningar av flickansikten som ingen går förbi oberörd. Som hämtade ur den feministiska tidskriften Bang. I samma rum hänger Sirgitta Reinikainens skira brevklänning. En klänning av brev som Reinikainen varsamt virkat till en klänning med oroväckande långa armar och kjolfåll. Dessa ärmar som skulle kunna knytas samman och hålla ägaren fången, men endast ett flyende ögonblick då materialet är papper. Liksom minnet också är undflyende om man inte fångar det. I brev. Sedda så här är breven inte längre brev. De är oläsliga smulor av det de var. Men ännu vackra. Hur skulle en e-mailklänning se ut?

Många har valt video som uttryck. Mycket liknar film, kortfilmsberättelser, klipp från populärkulturella företeelser. Detta i till exempel Stina Pettersons video installation ”Friday night neighbours” där två monitorer visar Hollywoodfilmen och 80-talsklassikern ”Dirty dancing” och i den andra ett gympingpass med Jane Fonda. Annat är mer strikta (?) videoinstallationer. Dit räknar jag t.ex. Ninia Sverdrups videoinstallation ”Airport” En spegelbild av incheckningshallen på Arlanda och samtidigt det som finns bakom fönstret, det som reflekterar. Men av Sverdrups väl genomtänkta videoinstallationer fångar mig trots allt filmsekvenserna ur filmen ”Jackie Brown” mest. En av regissören Quentin Tarantinos tidigare hjältinnor. Fragment ur en gravt underskattad film – alla som inte sett den bör genast göra det! Lars Nilsson visar ”New business”, en välgjord animerad film med starka färger och strikta färgfält. Om att starta ett nytt företag. Kortfilmsfestivalen nästa? I Kalle Brolins ”I Think We Should Raise the Level on Nice” har han bjudit in andra konstnärer att göra musikvideos. På så vis kan en managerroll prövas. Att bestämma och samordna. Och att välja. Vilka som får vara med.

Mattias Olofsson ställer ut sex teckningar och en samling ”Figurer” i älg och renhorn. Olofsson har länge intresserat sig för samekvinnans Storstinas liv och öde. Något som varit väldigt intressant att följa. Han har rest utklädd till Storstina och gjort sig bekant med naturfolk från olika världsdelar. Fotografier av detta har tidigare visats på Västerbottenmuseet. Här har han gjort teckningar av sig själv som ”Storstina” men också som ”Stjärngossen” i oväntade miljöer. Hans teckningar av stjärngossen på en solig strand förbryllar. Och så även hans ”Figurer” i älg och renhorn. Där finns inristat traditionella samemönster men de är allt annat än traditionella. De påminner om vita penisar, eller hellre hattifnattarna bland Tove Janssons mumintroll (som svajar som sjögräs.) Att de dessutom tycks ha fått fantomenkalsonger gör de inte mindre märkliga. Att det är det invanda seendet, traditioner och normer han vill undersöka och ifrågasätta är inte svårt att se.

Viktoria Jakus måleri/installation ”Absolut” bildar tillsammans en dikt. Den binds samman på flera olika plan. I färgerna, med titlarna, men också med årsringarna, spåren som tycks ha ätit sig fram på varje tavla. Ibland flödar spåren över och gör det trångt för människan. Ibland svävar hon, som en Spindelman i ett ljust universum ansatt av samma slags gräddiga spår. Larven själv syns inte till. Po Hagström, har med verket ”Walk with me” arrangerat en tipsrunda som utlovas ta ungefär tio minuter och stannar man inte och funderar eller njuter av vädret eller människor så gör den det. Även en skulptur/modell finns till detta medryckande verk som förändras utifrån promenerarnas svar. Janna Holmstedts videoinstallations verk ”Nästan där” är i linje med innehållet placerat avskilt i ett eget rum i museet. Verket tar upp frågor om Jaget. Vart det börjar och slutar. Och behovet av jämvikt mellan att bli mött och avskildhet.

Eva Linders fascination för pärlplattor har utmynnat i ett långt projekt som sträckt över fyra år och har bl.a. inneburit att hon har tagit reda på pärlplattans historia. Detta har i sin tur lett till människor och historier som är värda att berättas. Dessa visas i fyra videor: ”Filmen om Britta”, ”Jim och Lisa”, ”Lisa” och ”PPK kollage” monitorerna är placerade runt en stor matta gjord av pärlplatta i vackra mönster. Som en hyllning till ett fortfarande mycket uppskattat verktyg för skaparglädje.

Bilder (uppifrån och ned): Emma Pilipon, Sara Eriksson, Viktoria Jakus, Sirgitta Reinkainen, Eva Linder

Utställningen visas på BildMuseet i Umeå 8 – 23 maj. Den fortsätter sedan till Stockholm och visas samtidigt på tre Gallerier: ALP Galleri Peter Bergman 11 juni – 4 juli, Brändström & Stene 11 juni – 4 juli och Nacka Expo 13 juni – 4 juli.