 |
Konsthögskolan
Valand från Göteborg är sist ut i raden av högre
konstutbildningar som visar sina avgångselevers färdigheter
i Stockholm denna vår. (Konsthögskolan i Malmö har dessvärre
uteblivit, i år precis som förra året.) Efter att ha
tagit del av samtliga utställningar av magistereleverna från
Konstfack, Mejan, Umeå och Valand är det förstås
frestande att spekulera i skillnaden mellan skolorna, och om orsakerna
till detta. En slående detalj med Valandelevernas utställning
på Galleri Enkehuset är dess ljudlighet. Från alla håll
och kanter i utställningslokalen kommer ljud, ibland röster
och musik men lika ofta abstrakta ljud som bör upplevas genom ett
par hörlurar. Intresset för ljud och multimedia är i och
för sig en av Valands specialiteter, men det är ändå
intressant att så många av eleverna tar dessa udda tekniker
till hjälp i en utställning som i bästa fall kan fungera
som showcase riktat mot den professionella konstvärlden. Ljudkonst
- liksom konceptkonst - har knappast någon grundmurad tradition
på svensk botten, trots Åke Hodell, Fylkingen och enskilda
konstnärer som C M von Hausswolff. |
| |
|
 |
För
somliga av Valandeleverna är ljudet synonymt med den mänskliga
rösten, som berättar en historia. Rita Winde har byggt in högtalare
i en bild som tryckts på väv, vilket resulterat i något
så ovanligt som en talande "målning". Berättelsen
handlar om vägval, med utgångspunkt från det speciella
förhållandet att skånska gårdar har ett lätt
genialiskt förhållande till vägnätet. Winde kombinerar
den statiska bilden med röstens och berättelsens rörelse,
något som drar betraktaren in i ett tillstånd av osäkerhet.
Men trygghetskänslan återfår man med örat mot den
mjuka väven och konstnärens berättarröst ekande i
hörselgången. Förvissningen är stark om att vi alla
förr eller senare kommer hem. |
| |
|
 |
Jesper
Nordas förhållande till ljud är av ett ganska annorlunda
slag. Norda har fäst kontaktmikrofoner på döda ting som
väggar, värmeelement och en TV-apparat. Och då är
de döda tingen inte längre så döda. Alla föremål
genomfars av vibrationer och dessa fångar Norda upp, som ett vittnesbörd
om att det existerar en verklighet bortom det som vi, av praktiska skäl,
kallar tystnad. Tekniken påminner om den som finländarna Tommi
Grönlund och Petteri Nisunen arbetar med, även om Norda valt
att göra sin installation betydligt mindre skulptural än de
finska kollegernas verk brukar vara. I de flesta ljudkonstverk har bandspelare
ofta en viktig roll. Isak Eldh visar en bandspelare, som är något
av det märkvärdigaste jag sett. Han har klippt sönder och
limmat fast bitar av ett kassettband på en horisontellt placerad
skiva. Över skivan låter han sedan ett tonhuvud röra sig
helt slumpmässigt. Vad det är som hörs kan man inte veta.
Det skulle mycket väl kunna vara ett politiskt tal eller ett musikstycke,
men i Eldhs maskin sorteras det linjära ljudet om och upplöses
till ett abstrakt mönster. |
| |
|
 |
Riktigt
tänkvärt är, att det i bägge alternativen faktiskt
rör sig om samma ljudverk. Vad som skiljer är urvalsprincipen.
Just urvalsmomentet ligger till grund för all bra konst, men här
blir dess betydelse extra märkbar. Per-Isak Snälls sysslar med
rörelse av ett annat slag än den som ljudet representerar. Hans
installation fungerar som en modern version av den kinetiska skulpturkonsten.
Snälls använder sig av både en vattenpump, en digital
videokamera och en videoprojektor, men verkets konceptuella innehåll
är närmast minimalistiskt enkelt: en artificiellt frambringad
malström. Snälls kapslar in denna radikala enkelhet i ett tekniskt
ramverk som i charmerande, mekanisk skräpighet är närmare
besläktad med de gamla rörelse-i-konsten-konstnärerna än
vad man först skulle kunna tro. |
| |
|
|
Bilder (uppifrån
och ned): Rita Winde, Jesper Norda, Isak Eldh och Per-Isak Snälls
Adress: Galleri
Enkehuset, Norrtullsgatan 45
|
| |
Anders
Olofsson (text och foto)
|
