| För de s.k.
"initierade" som befolkar konstscenens centrum och periferi
var under tiotalet år Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall
synonym med amatörismens triumf och avgrund. Det var svårt
att över huvud taget begripa att Vårsalongen så sent
som på 60-talet var en seriös plattform, inte minst för
den unga konsten. I och med det moderna gallerisystemets framväxt
tappade Vårsalongen sin attraktionskraft och under det senaste decenniet
har evenemanget knappt varit värt att bevaka. Redan förra året
märktes emellertid tendenser till förändring. Urvalsprinciperna
stramades upp, och fler - men framför allt olika - medier släpptes
in i värmen. Denna förändring slår igenom fullt ut
i årets Vårsalong. Det är numera i stort sett omöjligt
att hitta deltagare som inte har någon form av högre konstnärlig
utbildning i bagaget. I kombination med en sjunkande medelålder
och ett kraftigt ökat antal kvinnliga utställare speglar sannolikt
Vårsalongen 2001 den framväxande svenska samtidskonsten på
ett bättre sätt än någonsin tidigare.
Att dra långtgående
generella slutsatser av 90-talet konstnärers verk låter sig
inte göras, såvida inte bedömaren är osedvanligt
genialisk (Konstens skribent faller tyvärr inte inom denna kategoris
ramar). Ändå kan man konstatera att påfallande många
av de utställda verken på ett eller annat sätt interagerar
med och kommenterar det moderna samhället i hela dess komplexa
form. Ofta väljer konstnärerna att antingen bedriva ett spel
med de kulturella koderna eller skapa motbilder till sociala skeenden
som vid en första anblick inte ter sig särskilt tydliga. I
denna process av visualisering och medvetandegörande är steget
aldrig långt från isande gravallvar till varmaste humor.
Skall en enda gemensam nämnare till sist ändå urskiljas
är det förmodligen konstnärernas avspända förhållande
till den egna rollen, även om detta samtidigt innebär att
man träder tillbaka från det en gång som hårt
försvarade konstteoretiska bröstvärnet.
|
