Konstakademien, Stockholm: Konsthögskolans vårutställning (31/5-9/6)
 
Konsthögskolans vårutställning är av tradition den största elevutställningen. Till årets upplaga har det producerats en katalog, där skolans rektor Marie-Louise Ekman bidragit med en dikt som förord. I den heter det: "Det finns en orsak till att vissa människor uppsöker vissa områden /…/ Ett område där man kan gå fri / Ett område som instiftar sina lagar efter den som arbetar / Ett område där man föder sin lag själv / Där man inte är drabbad eller skyldig /…/ Fram för att försvara detta enda område i tillvaron där allt är möjligt och bör göras". Ekmans ord är ett sympatiskt försvar för konsten. Frågan är dock inte om ordet "reservat" ligger farligt nära. En konsthögskola är, utan tvekan, ett slags reservat där unga människor förväntas experimentera och gradvis förfina sina uttrycksmedel.
   
Att en viss krampkänsla sprider sig ju närmare examensdagen kommer är inte underligt. Därför är det ett klokt drag att blanda avgångselevernas verk med verk av de elever som har ett år kvar på skolan. Karriärmedvetenhet och vilda hugskott samsas. Monika Marklinger arbetar med en estetik som hämtats direkt från Bombays och Calcuttas reklamvärld. Indisk utomhusreklam brukar sällan kännetecknas av subtilitet eller måttfullhet; här är målet största möjliga effekt per betald kvadratmeter. Marklinger mixar uppfordrande textbudskap som "Artists have more fun" och "Sometimes I think that painting is the only way we'll have a revolution" med bilder som hämtats från reklam, nyhetsmedier, populärkultur och konstnärens egen tillvaro.
   
Om man i bild och form skall återge ljudmattan som vilar över en asiatisk storstad är det på Marklingers vis. Samtidigt levererar hon en tankeställare om relationen mellan vår skönandliga västerländska konst och en estetik där det mesta underordnas funktionella krav. Även Juliane Köhler kommenterar en tradition i västerländsk konst. Hon ställer ut en grön bröllopsklänning, dekorerad med medaljonger som bär kända storföretags namn. En drift med det internationella kapitalets hunger efter fusionen och allianser, kan det tyckas som. Men då glömmer man bort att denna slags emblematik faktiskt har en reell politisk bakgrund. Europas museer är fulla med porträtt av furstepar, där parternas kläder försetts med allehanda symboler som understryker endräkten mellan nationerna och härskarfamiljerna. När vi ändå är inne på temat makt kan man fråga sig i vilken utsträckning konststudenterna uppfattar kritikerna som makthavare.
   
Allen Grubesic har uppenbarligen funderat över detta, och överfört porträttet av DN:s konstkritiker Lars O Ericsson till ett lätt tyg, vilket han låter vaja i vinden som en fläkt framkallar. Det ligger nära tillhands att tro, att Grubesic uppfattar kritikerna som inte alltför stabila individer. Ändå utstrålar hans verk också poetiska, ogripbar kvaliteter. Att böja sig för vinden behöver ju inte alltid vara negativt, förutsatt att man vet i vilken riktning färden går. För visst kan även en förhärdad kritiker finna njutning i att låta sig ryckas med som av en mäktig naturkraft? Naturkrafter av ett annat slag arbetar Henrik Eriksson med. I en glasmonter har han byggt ett stycke natur, som rör sig rytmiskt i takt med tung klubbmusik. De rörelser som grenar, mossa och löv utför är lätt spastiska, och tycks emanera från en osynlig punkt i underjorden.
   
Eriksson är en god underhållare, även om man inte får behålla lustkänslan så länge. Vem vet vilken infernalisk DJ som kan få hela skapelsen att dansa till elektroniska beats? Konsten som förförare och med diaboliska krafter är ett gammalt tema, som Eriksson tar sig med in i technoåldern. Alla verk i utställningen är långt ifrån lika effektstarka. Anna Svensson gör traditionella "serietidningsexplosioner" i svartvitt, utskurna och monterade enligt ett tillvägagångssätt som för tankarna till Petter Zennström. Det är ett av utställningens tystaste men på samma gång mest högljudda verk. "I rymden kan ingen höra dig skrika", lyder en gammal science fiction-slogan.
   
Att Svensson givit sitt verk titeln "Spiders from Mars" verkar mot denna bakgrund kongenialt. Ett kraftutbrott utan ljud är nästan lika bisarrt som ett språk utan ord. Ord, i bemärkelsen "berättelse", kan man skönja bakom Karin Alsins minimalistiska installation "Sommarrummet". Hon har grävt djupt i barndomens minnen, och funnit de två mest arketypiska detaljer som de flesta av oss förknippar med fenomenet sommar: öppna fönster och en ljus, böljande vågrörelse. Alsin hanterar våra minnen på ett varsamt sätt, och bygger sin berättelse i trä och glas på en plats belägen långt borta från det illustrativa.
   
Ännu mindre illustrativ är Magnus Matsson, som gjort ett besök i Dan Wolgers värld. Den väggklocka som blivit resultatet ser inte särskilt uppseendeväckande ut, om man bortser från det faktum att det är klockan som rör sig och visarna som står stilla. Som fallet är med Wolgers verk kan man rota i det oändliga efter en djupare symbolik, och ändå gå bet på uppgiften. "What you see is what you get", i det här fallet en lustfyllt utförd glidtacklig riktad mot våra vanemässiga uppfattningar om abstrakta storheter som tid, rum och rörelse.
   

Bilder (uppifrån och ned): Monika Marklinger, Juliane Köhler, Allen Grubesic, Henrik Eriksson, Anna Svensson, Karin Alsin, Magnus Matsson

Adress: Konstakademien, Fredsgatan 12
 
Anders Olofsson (text och foto)