 |
Utställningens
titel – ”Show Off” – känns onekligen mycket
väl vald. Strax innanför entré till Konstakademien visar
fjärdeårseleven Tina Willgren en spirituell parafras
på ett äldre verk av Marianne Lindberg De Geer, ”levande”
sopsäckar. Willgren variant visar sig dock innehålla verkliga
människor, och inte fjärrstyrd elektromekanik. |
| |
|
 |
Henrik
Eriksson tar sats längre bak i konsthistorien, och har placerat
ut ett antal klassiskt formgivna fontäner, vilka emellertid sprutar
frigolitbitar omkring sig med våldsam frenesi. Mellan den visuella
stramheten och en fuktionalitet som spränger måttfullhetens
gränser uppstår ett sällsamt tillstånd av närmast
meditativ uppsluppenhet. |
| |
|
 |
Även
Johanna Gustafsson Fürst arbetar med hämningslösheten
som ledstjärna. Tidigare i år kunde vi se hennes estetiskt
utsvävande skulpturer på Liljevalchs Vårsalong, och nu
uppträder de i repris, ännu mer koncentrerade och provokativa.
De klibbiga, oformliga objekten utgör ett vittnesbörd om den
traditionella skulpturens implosion i en tid som allt oftare ser väsensfrämmande
ting och former ingå oheliga allianser med varandra. |
| |
|
 |
Tilda
Lovell följer en snarlik konstnärlig strategi, och gör
en fullständigt ohämmad djupdykning i en djupt personlig värld
karakteriserad av ömsom morbida, ömsom romantiska fantasier.
För Lovell är konstverket en teaterscen som erbjuder otaliga
möjligheter att experimentera med impulser från det omedvetna.
Resultatet är ibland smått kväljande, men oftare kittlar
det vår hemligaste önskan efter att låta de finkulturella
fördämningarna brista och släppa lös störtfloden
av tecken, symboler och estetiska irrbloss. |
| |
|
 |
En
god känsla för det teatraliska har även Helena Öhman.
Hon har byggt en strippklubb i full skala, inklusive en scen med stång
och tunga plyschdraperier. Människorna, publik och aktriser, som
under normala omständigheter befolkar lokalen lyser dock med sin
frånvaro. Över rummet vilar en klaustrofobisk stämning,
en smått ångestfylld känsla man får av att inte
veta om de lämnat rummet för gott eller om de snart kommer att
återvända. Genom att exkludera de mest betydelsefulla detaljerna
i miljön åstadkommer Öhman, paradoxalt nog, en förhöjd
upplevelse av närvaro. |
| |
|
 |
Ett
mindre antal av verken i utställningen handlar på ett eller
annat sätt om individens förhållande till ett personligt
utsnitt ur historien. Juliana Köhler låter namnen
på de geografiska platser hon besökt ”infektera”
rummet i form av små handskrivna papperslappar, som kryper över
golvet och möblerna. Installationen ger först intryck av att
vara del av en dokumentation, ända tills man inser att verket utgör
det centrala momentet i ett mödosamt erinringsarbete med avgörande
betydelse för byggandet av den egna identiteten. |
| |
|
 |
Andrea
Hösel beger sig ännu ett stycke djupare ner i identitetsskapandets
symbolvärld. Hennes installation tillägnas en medarbetare på
kvinnojouren i Karlstad, och ur virrvarret av telefonlurar, sladdar, söndersågade
innerväggar och hårnystan framträder bilden av en värld
där det förtäckta våldet är en del av vardagen,
men något man inte gärna talar om öppet. Men genom konsten
blir orden och handlingarna påtagliga med en hudnära intensitet. |
| |
|
|
Bilder (uppifrån
och ned): Tina Willgren, Henrik Eriksson, Johanna Gustafsson Fürst,
Tilda Lovell, Helena Öhman, Juliana Köhler, Andrea Hösel
Adress: Konstakademien,
Fredsgatan 12
|
| |
Anders
Olofsson (text och foto)
|
