Konstfack, Stockholm: Vårutställning (17/5-29/5)

När Konstfack förra året flyttade från de ärevördiga lokalerna vid Valhallavägen på Östermalm till LM Ericssons gamla fabriksområde vid Telefonplan tystnade de fåtaliga olyckskorparna ganska snabbt. Bara efter en kort tid i den nya omgivningen kunde man konstatera att Konstfack numera faktiskt känns mer centralt beläget än vad det någonsin varit. Och detta skall bara ses som an bonus utöver det faktum att man fått både funktionella och estetiskt tilltalande utrymmen, med en diskret framtoning som gör dem ytterst flexibla. Naturligtvis är man inte helt i mål ännu, men ett gott stycke på vägen.

För dem av oss som vant sig vid Vårutställningen som ett kompakt myller av föremål är årets upplaga en smärre överraskning, som i och för sig förbereds redan i den tegelstenstunga utställningskatalogen. Den som till äventyrs trodde att Nationalmuseums utställning om konceptdesign var en tillfällig flirt med designkritikerna inser att han/hon tagit grundligt fel redan när vederbörande stiger in i entrén till Konstfack. För första gången har designarbetets metaaspekter – frågor om designens syfte och förutsättningar – slagit igenom på bred form, vilket gjort årets upplaga av Vårutställningen till ett evenemang med tämligen låg prylfaktor.

Visst finns där föremål som ställs ut, men även den mest handfasta industridesignen är inkorporerad i resonemang om designens möte med publiken, dess plats i samhället och (inte minst) dess karaktär av ständigt pågående arbetsprocess, en process som inte avslutas i och med att ett ting producerats och tagit plats i det offentliga rummet. Vi som har vår bakgrund i konstvärlden ler i mjugg, eftersom detta processorienterade perspektiv på skapandet länge varit den samtida konstens välsignelse och förbannelse. Är man positivt lagd ser man ett fruktbart drag av eftertanke, självdistans och kritiskt betraktande av designens socioekonomiska ramverk. Är man däremot en mer negativt lagd person slås man förmodligen av metaspråkets tendens att placera sig på en nivå alltför högt över den värld i vilken vi alla kämpar med praktiska designfrågor som distribution och funktion.

Inom utbildningsprogrammet Inredningsarkitektur & Möbeldesign är det närmast ofrånkomligt att man arbetar med fysiska objekt, men även här har metaaspekterna i år fått en stark accent. Laila Ifwers projekt ”Mera kul!” har ambitionen att föreslå alternativa parkmöbler, som både är roligare ett titta på och mer materiellt genomtänkta än dagens utbud. Lyktstolpar med vingar och stödpelare med diskreta, Magritteinspirerade mustascher lossar inte bara på smilbanden, utan löser dessutom upp den ofrånkomliga kommunalstämpel som häftar vid nästan all möblering av det offentliga rummet. Men Ifwer har haft större ambitioner än så med sitt projekt. Genom att välja material som kräver mer underhåll än normalt hoppas hon också kunna skapa arbetstillfällen för människor på designens eftermarknad.

Även Gill Weibull (från programmet Textil) arbetar, åtminstone till det yttre, med fysisk gestaltning i det offentliga rummet. Men det stannar inte vid detta. Weibulls textila former beter sig mer som organiskt material, och intar gradvis det utrymme som avdelats för dem. Likt konstnären Helene Hortlund låter Weibull textilformgivningens traditionella komponenter – mönster och material – mutera, och förvandla det offentliga rummet till ett livsrum för den egna existensen. Närhetens till Kristevas teori om abjekt och identitet ligger nära till hands, och abjektet uppträder också i de verk bildpedgagogen Viktoria Kindstrand ställer ut. Kindstrands föremål är, liksom Weibulls, samtidigt fascinerande och frånstötande. Växande och organisk utbredning brukar vara positiva tecken på liv, men här speglas i stället vår djup nedärvda skräck för den okontrollerade, parasitära expansionen som inte kan styras med rationella medel.

Letar man ännu tydligare referenser till en post-postmodern metadiskussion om design och konst kan man med fördel bege sig till den hörna av utställningslokalen där programmet Industridesign ställer ut. Här duggar begrepp som ”sharing”, ”community” och ”storytelling” tätt, och i otsvarande grad intar de faktiska föremålen en tillbakadragen position. Både Chandra Ahlsells och Anna Holmquists projekt ”Design to share”, Jonas Bylunds, Andreas Engqvists och Björn Ögrens ”Design genom storytelling” och Robert Wibergs ”Made in China?” arbetar mer med meningsskapandet som omger designen än de objekt som designarbetet frambringar. Gemensamt för dessa projekt är att de snarare ser objektet och varumärket som del i en kommunikationsprocess än som detaljer i ett benhårt affärslogiskt system.

Som sig bör (vilket dock inte alltid varit fallet) är det inom utbildningsprogrammen Grafisk Design & Illustration samt Keramik & Glas man tydligast förnimmer närheten till konstens uttrycksformer. Marianne Tolmunens suggestiva keramiska gestaltning av uppsnappade samtal andas tungt av Carin Ellberg-influenser, och Magdalena Nilssons projekt om sin plats i den egna familjen, ”The Royal Nilssons” är ett exempel på den slags kalkylerade låg- eller vardagskonst som inom konsten sedan slutet av 90-talet varit ett flitigt anlitat medium för en undersökande estetik av gräv-där-du-står-karaktär. En snarlik form av konstnärlig undersökning av den egna positionen som individ och yrkesperson genomförs av Carl Ljungström i hans projekt ”Calle&Emma”. Den Emma som Calle söker är ingen namngiven individ, utan upphovsmannens gestaltade saknad efter en person att dela hans kreativa vardag. Och Clara Hall har också valt att gestalta sina tankar om vad ur den personliga sfären som tiden kommer att ha bevarat, när framtida generationer betraktar lämningarna av vår konsumistiska kultur. Hennes ”Fynd från paradiset” är en smått poetisk vanitasrepresentation i bästa skyltfönsterstil av objekt som ”upphittats” och givits plats i ett fiktivt museum.

Den fria konsten har, trots vällovliga ambitioner, alltid haft det svårare att göra sig gällande på Konstfack. Det är märkligt, eftersom de flesta utbildningsprogrammen redan idag lånar flitigt från diskussioner och estetiska praktiker som varit stapelvara i konstvärlden det senaste decenniet. I årets Vårutställning får man leta ganska länge efter lokalerna där avgångsstudenterna från programmet Konst ställer ut. Ger man inte upp alltför snabbt hittar man större delen av verken i Konstfacks källarvåning, vilket tyvärr inte säger så lite om hur skolan betraktar de blivande konstnärerna.

Placeringen hade i och för sig varit acceptabel om de verk som ställs ut varit gjorda för en miljö utanför den traditionella vita kuben, men så är inta alls fallet. Snarast tvärtom. Huyn-Jin Kwaks säregna, pågående fotoprojekt ”Girls in uniform”, Ulrika Larssons ”Blickens makt” och Astrid Sylwans måleri känns orättvist behandlade i den dåligt upplysta och hafsigt strukturerade källaren. Detsamma gäller till och med ett verk som Ulrika Janssons installation ”Ställen att söka skydd”, som genom sin hämningslöshet i både form och material borde passa bra in i ett ruffare sammanhang. Men icke. Förmodligen har Erik Åkesson dragit de klokaste konsekvenserna av situationen, och gjort sitt verk i en gräsbevuxen rondell utanför Konstfack. I en ömsint och humoristisk gest har han ”adopterat” ett antal av skolans inomhusväxter, och låtit dem slå rot i den verkliga naturen i form av en miniatyrpark.

Bilder (uppifrån och ned): Laila Ifwer, Clara Hall, Gill Weibull, Ulrika Larsson, Erik Åkesson

Adress: LM Ericssons väg 14