Hur blir man samtidskonstnär på tre dagar?

För ett par år sedan gjorde Ernst Billgren i ”Kommittén” ett misslyckat försök att i romanform beskriva hur konstvärlden skapas, upprätthålls och styrs av förutsägbara sociala och ekonomiska mekanismer. Tidigare i höstas utkom ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” av Lars Vilks och Martin Schibli (Nya Doxa), vilken osökt förde mina tankar till Billgrens skröna. Lars Vilks är konstnär, konstvetare, teoretiker och författare till en rad böcker. Mest (ö)känd har han blivit för sina olika projekt på Kullabergs naturreservat. Martin Schibli är konstvetare, praktisk filosof och civilekonom som numera är verksam som frilanscurator, konstskribent, kursledare och föreläsare. De stora skillnaderna till trots verkar Billgren och Schibli/Vilks dela samma hatkärlek till konstvärlden, vilken i de sistnämndas fall får sitt mest uppenbara uttryck i en tröttsam studentikos ironi som genomsyrar hela handboken. Redan på omslaget av slår författarna fast att ”förr tog det lång tid att bli konstnär. Det krävdes lång teknikträning för att lära sig att skapa konsten med stort K. Idag har det blivit betydligt enklare. På tre dagar kan man installera sig som samtidskonstnär om man följer de råd och anvisningar som författarna ger. ’Lär känna konstvälden och du känner konsten’, är en av nyckelfraserna till att skapa en framgångsrik strategi för en konstnär. Det är nämligen inte konsten i sig som är saken utan konstvälden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnärliga tekniker har reducerats till en enda: Readymaden.”

Jag tog för Konstens räkning kontakt med Lars Vilks och Martin Schibli för att ställa några frågor.

Hur det kom sig att ni bestämde er för att skriva handboken "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"?

Lars Vilks: Det finns ingen undervisning som fungerar på konsthögskolorna och det problemet funderade jag på när jag slutat en sexårig sejour som professor i konstteori på Kunstakademiet i Bergen. Till slut fann jag en relativt enkel lösning på problemet. Lösningen finns i den institutionella konstteorin, vilken dock inte finns i någon utarbetad form. Men utifrån en sådan synpunkt stod det klart för mig att det inte är konsten utan konstvärlden som är huvudsaken. Den bok jag funderade på skulle ge en bred täckning och där blev Martin den stora tillgången då han kunde komplettera mitt vetande med sina specialkunskaper. Och det blev dessutom möjligt för oss att kritiskt granska det material vi producerade.

Martin Schibli: Jag hade börjat arbeta med Lars 2003 när jag bjöd in honom till mitt eget galleriprojekt. Lars frågade om jag ville curera hans nästa utställning (tillsammans med Fredrik Axwik). Det var starten på en rad samarbeten oss emellan vilket har gett oss otaliga möjligheter att prata om samtidskonsten förutsättningar på olika sett. Eftersom Lars har lång erfarenhet som föreläsare och professor på olika skolor, pratade vi också om utbildningssystemet. Hur ska utbildningen bedrivas? Stämmer utbildningen med hur konstvärlden fungerar i praktiken. Vid ett tillfälle bjöd han in mig att delta som föreläsare inom en kurs han höll och undrade om jag ville vara med att skriva en bok på ämnet. Jag tackade naturligtvis ja. Det behövs en sådan bok som deskriptivt beskrev konstvärlden som helhet och hur systemet fungerar. Boken skulle kunna fungera som handbok vid kurser. Man kan kalla det för "konstvärldskunskap".

Jag tvivlar inte på att exempelvis en konstskola, genom att omsätta er bok i praktiken fort skulle kunna producera en rad väldigt framgångsrika internationella samtidskonstnärer. De något udda begåvningarna som inte följer standardmallen sorteras därmed bort, vilket i förlängningen hotar hela det system det var tänkt att göda. Hur reagerar ni på en sådan kritik?

L.V: Udda begåvningar är sällsynta och de har, om de inser sitt marknadsvärde, stora möjligheter. Och då behöver de lära sig hur konstvärlden faktiskt fungerar. Det är för övrigt hela poängen med boken att den vänder sig till den som vill ha framgång som konstnär. Vår enkla konklusion är att det går betydligt lättare att främja sin karriär om man inser hur konstvärlden fungerar. Boken handlar alltså inte om några särskilt strategiskt mediokra konstnärer utan är en deskriptiv framställning av vad konst och konstvärld är för något. När man vet det kan man också manipulera systemet.

M.S: Om udda begåvningar har det svårt talar det egentligen för att man ska lära sig hur konstvärlden fungerar för att bättre kunna sälja och promota sin talang för andra. Och/eller skaffa sig någon som kan tala för en, till exempel en gallerist eller en curator. Vilket också går bra. För övrigt har ”udda begåvningar” i regel svårare än andra eftersom de inte tillhör mainstream. Dessutom är det ju också så att det som anses som en ”udda begåvning” är socialt definierat. Det kommer att accepteras så många ”udda begåvningar” som konstvärlden önskar sig. Att marknadsföra sig, eller någon annan, som ”udda” är ju en möjlig positionering i konstvärlden som man alltid kan överväga. Och skulle det uppstå ett behov av udda individer kommer konstvärlden finna dessa. Att det gäller att anpassa sig förstår man redan vid ansökningarna till konsthögskolorna. De elever som anpassar sin ansökan till skolorna har större chans än de om naivt skickar in och hoppas på att talangen ska räcka. Flera folkhögskolor tar också in lärare, som suttit med vid antagningsförfaranden, som sedan går igenom ansökningarna med eleverna.

Under läsningens gång kommer jag på mig själv att tänka på ett citat av Oscar Wilde: ”Cynikern vet alltings pris men ingentings värde”. Jag har funderat på varför jag, som i grunden är positiv till den konstens utveckling de senaste decennierna, inte jag frigöra mig från upplevelsen av cynism?

L.V: En ytterligare orsak att betona det ironiska är ur min synpunkt att konstvärlden är hoppläst förälskad i drömmen om konstens essens, vilken manifesteras i konstens världshistoria från urtid till nutid. Det här tror man på till synes kritiklöst samtidigt som man menar att konsten skall betraktas utifrån en institution

M.S: Kanske glömmer man bort att boken beskriver konstvärlden deskriptivt utan värdering. Det är skillnad på hur konstvärlden är och hur den borde se ut. Vi har inte lagt in våra personliga värderingar hur vi tycker konstvärlden borde se ut. Personligen har jag givetvis synpunkter på det men det har vi besparat läsarna. Konstvärlden vill ju retoriskt gärna framhäva sig som något bättre, mer moralisk och intelligentare om alla tog del av samtidskonsten. Men eftersom så få egentligen bryr sig, och resurserna inte räcker åt alla, blir det en kamp om resurser istället och det gäller att ha ett fungerande nätverk. Det behöver man inte lägga någon moral i heller, alla vill ju kunna försörja sig. Dubbelmoralen ligger i skillnaden mellan konstvärldens retorik om något högre och konstvärldens realiteter. Det är inget problem att vara romantiker i ateljén. Men om man vill klara sig får man ibland också anpassa sig till realiteterna. Det har många också gjort, därför har de gjort sig ett namn eller fått en tjänst.

Jag blir lite förbryllad när du, Martin, vid upprepade tillfällen påstår att boken är deskriptiv. Men att beskriva är inte detsamma som att inte ta ställning, däremot kan det i värst fall försvåra en analys av sociala, ekonomiska eller kulturella missförhållanden. Det är en korrekt beskrivning att konstvälden i retoriken gärna framställer sig som mera moralisk än den egentligen är, men det beror antagligen på att den är en av få metastrukturer i dagens samhälle som har potential att fungera systemkritikiskt (i teori såväl som praktik). Konsten försöker kritisera en rådande ordningen, men fastnar tyvärr allt som oftast i retoriken. Om konsten inte är denna reflexiva metastruktur, vad ska då utgöra den?

M.S: Mitt vanliga öde, på konstvetenskapen i Lund var det några som såg mig som ett högerspöke i korridoren. Ett par personer undrade om jag inte var intresserad av konst längre när jag började läsa ekonomi. På företagsekonomiska sågs jag av många som någon märklig vänstermarxist eftersom jag studerade konstvetenskap och kunde ifrågasätta begreppet värde. Vi har utgått från att vi lever i en kapitalistisk värld, det har du rätt i. Vi fann det inte helt nödvändigt att ifrågasätta kapitalismen i denna bok. Vi tror kanske inte heller att kapitalismen kommer att falla samman under den närmaste tiden. Skulle sakläget ändras och så ske kommer vi att revidera handboken. Konstvärlden är en del av den kapitalistiska världen, vare sig man vill det eller inte. Det är klart att det skulle vara givande att ytterligare behandla de kapitalistiska strukturerna och vilka konsekvenser det ger i konstvärlden. När det gäller nätverksteorin så har vi nämnt Manuell Castells. Hans menar att nätverk är en framgångsstrategi i en globaliserad värld. Han drar en mängd exempel, från asiatiska familjeförhållanden till den sicilianska maffian, som han menar är perfekt anpassade för den globaliserade världen.

Den socialkritiska konsten har blivit en form. Man kan med lätthet sampla från TV och vips har man ett mediekritiskt verk. Eller ta med en videokamera och filma hemma hos någon utsatt. Det fungerar ofta alldeles utmärkt att visa på en institution med åtföljande teori. Men applåderna kommer för det mesta innanför konstvärlden. De som är politiskt aktiva har ofta svårt att förstå konstvärldens socialkritiska projekt. Och att man får lov att göra saker inom konsten kan lika väl vara ett tecken på dess svaga position. Så länge det sker inom konsten behöver omvärlden inte bry sig. Att det blivit en form kan man också se på vernissager. Jag har varit på åtskilliga utställningar som handlar om generositet av något slag där få bryr sig om konsten, men många är aktiva i att få lov att delta på, eller utesluta folk, från vernissagemiddagen. Jag har också upplevt att en mycket känd konstnär som arbetar med socialkritisk konst påfallande ofta tränger sig före i exempelvis matköer.

Många konstprojekt får problem med trovärdigheten. Ett verk som vill illustrera marknadens psykotiska drag, i en utställning om svensk socialdemokrati, med en fiktiv film som visar bilder från mäklargolvet där folk ropar i munnen på varandra, blir fel eftersom det bara finns två betydande börser som har kvar golvhandel, alla andra har elektronisk handel. Stockholm gick över 1989. Och det är vanligt, konstnären har inte koll, curatorn/institutionen har inte koll, få kritiker har möjlighet att vara insatt i allt, men slutresultatet kan mycket väl hyllas och diskuteras innanför konstvärlden trots direkta felaktigheter eller triviala slutsatser. Jag vill emellertid framhålla att jag i grunden sympatiserar starkt med tanken att ”konsten” kan utgöra en plats för reflekterande, diskussion och utgöra en ”frizon”. Och givetvis hoppas jag på att kunna påverka något när jag själv curerar en utställning. Men engagemanget måste vara genuint och påläst, det gäller för konstnären, curatorn, och för själva institutionen, för att man överhuvudtaget ska ha en chans att påverka i det lilla.

L.V: Det verkliga problemet ligger i att – som jag framhåller ständigt och utan att det gör någon större verkan – att konsten uppfattas som essentiell samtidigt som den retoriskt framställs som institutionell. När man så väljer ett konsekvent institutionellt sätt att beskriva den kommer det att bli en våldsam kollision med det essentiella (läs: konstvärldens romantiska och sentimentala innerligheter för sin konst). Uppvaknandet blir självfallet obehagligt eftersom det beskrivna systemet blir möjligt att manipulera inte minst genom att den brännande frågan om vad konsten är bra för aktualiseras (och då inte kan besvaras essentiellt med att "konst är bra därför att det är så").

Ja, vem skall då hålla den moraliska fanan? Det kan inte vara ett alltför övertygande svar att mena att någon måste ges det stora förtroendet oavsett hur det hanteras därför att man nu tillhöra metastrukturerna. Det visar sig att konsten är ett misstag som uppstått genom dimmoln i den tyska romantiken. När man inte längre kommer undan den insikten blir det ett stålbad. Den fråga du ställer här om var det moraliska ansvaret skall ta vägen är en intressant fråga. När den borgerliga världsförbättrarandan rasar (och den rasade egentligen redan med det postmoderna på 80-talet – men då togs det inte på allvar) vad gör man (den borgerliga västvärldskulturen) då? Bäst är nog att lägga det moraliska ansvaret ospecificerat i kulturen, alltså den generella intellektuella miljön. Något annat tycks inte finnas kvar.

Är ni förhoppningsfulla att er bok ska kunna bidra till att förändra synen på konsten och konstutbildningarna i Norden?

L.V: Jag kan tänka mig att boken kan väcka en hel del intressanta frågor. Inte minst när det gäller undervisning. Det finns ingen undervisningslitteratur i konst annat än sådant som handlar om teknik och dylikt. Vår framställning om konstnärens målsättning som det att placera sitt varumärke vilket är konstnären själv, kan nog verka kontroversiellt men som beskrivning av vad konsten handlar om är det kanske rätt självklart. Vi kan också hoppas på att det utvecklas mer material kring det att utbilda sig till konstnär och dessutom kring den allt mer pockande frågan om vad konst egentligen skall vara bra för.

M.S: Ja.

Vad ska ni var och en göra härnäst? Finns det planer på ett fortsatt samarbete i någon form framöver?

L.V: Det tycks vara allt mer nödvändigt att arbeta tillsammans och att dela upp uppgifter liksom det att inkassera kritiska synpunkter på det man gör. Martin och jag har fungerat bra tillsammans och det är helt klart att boken – och en rad andra projekt – har vunnit mycket på vårt samarbete. I den närmaste framtiden kommer vi att beredas tillfälle att genomföra boken som kurs på flera platser. Det är realistiskt att räkna med att det kommer att bli ännu fler. Vi har också haft en del funderingar på att skriva en nog så väsentlig bok "svenska konstnätverk". Och sedan finns en sak som jag länge grunnat på: omskrivningen av konsthistorien.

M.S: Lars och jag har ständigt några projekt vi samarbetar om. Vi bedriver ju också bokens innehåll som kurs till konstskolor och konstnärer. Utöver det så kommer jag att curera några utställningar åt Lars. Annars väntar några utställningar på att cureras och lite texter åt konstnärer och tidskrifter som ska skrivas närmaste månaden, samt en del konstkritik för Helsingborgs Dagblad.