Intervju med Björn Wetterling, gallerist
 
När Björn Wetterling nyligen firade 20 år som gallerist skedde det inte direkt i blygselns tecken. Som sig bör producerades en jubileumskatalog med verk och konstnärer från de gångna 20 åren, vilket i och för sig inte var särskilt uppseendeväckande. Men att förpacka katalogen i en kartong förvillande lik en känd chokladtillverkares bestseller tillhör knappast vanligheterna. I Björn Wetterlings fall förhåller det sig dock på motsatt sätt. Att lägga utställningskatalogen i en chokladask är inte bara helt i sin ordning, utan till och med något att föredra framför att skicka ut dem till kunderna med diskret avsändare.  

Det är heller inte första gången Björn Wetterling tar till okonventionella grepp. 1993, när galleriets verksamhet hotades av konkurs, inbjöd han till konstrea på ett sätt som inte avvek från de säljmetoder som används när det är fråga om bysthållare, pocketböcker eller mobiltelefoner. Efter konstrean har andra mer eller mindre sällsamma evenemang följt, bland annat en adventskalender (som samtidigt var en postorderkatalog för konst) och Wetterling Hemmiljö, där galleristen framträdde som varuhuschef och upplyste om att ”när det gäller tavlor har färgen på den bakomliggande tapeten minst lika stor roll som konstnärens eventuellt bakomliggande tankar, ångestar etc”. Det är många ömma tår som det trampas på när Björn Wetterling kommunicerar sitt budskap. Somliga mottagare har valt att låta sig provoceras, andra ignorerar hans framfart efter bästa förmåga. 

- Vi har gjort 125 utställningar i galleriet vid det här laget, mestadels med kataloger, och endast ett fåtal av dem har dagstidningarna skrivit om, konstaterar Björn torrt.  

Även om recensionerna uteblivit har medieintresset för galleriets marknadsföringsaktiviteter inte direkt varit svalt, något som Björn uppskattar men inte vill fästa alltför stor vikt vid. 

- Att driva galleri är en kreativ verksamhet, och man gör det ytterst för sin egen skull, inte för att tillfredsställa en handfull kulturjournalister. 

Björns väg till galleristyrket gick genom Edward Thordén i Göteborg. Efter att ha jobbat som börsmäklare och lärare på Handelshögskolan i Stockholm blev Björn delägare i Thordéns galleri 1978. Galleriet hade redan en etablerad nisch – amerikansk och brittisk konst efter 1945 – och även sedan Björn 1986 blev ensam ägare till vad som för tillfället heter Wetterling Gallery har den inriktningen behållits med vissa marginella kompletteringar. Björn menar att detta är ett av galleriets viktigaste kännetecken. 

- Den linje du väljer som gallerist blir ditt varumärke, men den berättar också något om din identitet som människa. Börjar du att snegla år sidorna har du snart förlorat dig själv, och när du inte längre kan vara stolt över vad du gör kan du lika gärna slå igen. 

Björn Wetterling tillhör inte dem som hymlar med att galleriet driver en kommersiell verksamhet. Att döma av det offensiva marknadsföringsmaterialet tycks han till och med finna ett visst nöje i att betona just detta. 

- Det finns en förljugenhet i branschen när det gäller att tala om pengar. Den kan lika gärna gälla samlare som kritiker och konstnärer. Ingen vill öppet tala om pengar, men alla vill ändå ha så mycket som möjligt. 

Wetterling Gallery arbetar inte med konstnärer vars verk tillhör marknadens lågbudgetsegment. Men Björn är noga med att poängtera att det (med några få undantag) handlar om levande och nu verksamma konstnärer, varav flera tillhör de yngre generationerna. 

- Galleriet skall inte vara ett museum, utan en plats dit människor kan komma för att stanna upp och tänka till, utan att mötas av pekpinnar och förutfattade meningar. 

Galleriet delade tidigare varje år ut ett stipendium till ett antal avgångselever på Konsthögskolan i Stockholm, en tradition som Björn lovar att återuppta. Vidare erbjuds galleriets kunder medlemskap i Moderna Museets vänner till subventionerat pris. 

- Som gallerist är det naturligtvis viktigt att tjäna pengar, men man får fördenskull inte negligera delaktigheten i kulturlivet. De pengar vi drar in vill jag inte lägga på hög, utan använda till något vettigt. Är man enbart intresserad  av att handla och göra snabba pengar är det aktier och inte konst man skall syssla med. 

Björn har inte mycket till övers för auktionshusen, som till största delen koncentrerar sig på äldre konst och med effektiva metoder avyttrar den till en publik som aldrig fått lära sig att uppskatta vad som skapas i den egna samtiden. 

- Det är en smula ironiskt att unga entreprenörer som tjänar förmögenheter på djärva och nyskapande idéer sedan går till auktionshusen och köper dyra och ofta dåliga Zorn-kullor. 

Mellan gallerierna ser Björn ingen rivalitet, men auktionshusen ser han som ett reellt hot mot hela branschen. Alltfler av dem öppnar egna ”showrooms”, och genom Internet får de en kraftfull marknadsföringskanal. 
  
- Vi gallerister måste kanske tänka om för att överleva. Var och en måste bli starkare i att skapa sin profil, men jag tror också att vi måste samarbeta mer än vad vi gör idag. 

Björn har inga planer på att förändra galleriets inriktning. Den amerikanska konst han arbetat med i 20 års tid kommer att fortsätta att vara stommen i utställningsverksamheten, även om överraskningar också utlovas. 
  
-  När jag startade sade man till mig att det borde vara omöjligt att ställa ut Rauschenberg, Johns och Stella i Sverige. Men det gick. Sådana utmaningar antar jag gärna även i framtiden, för jag vill inte att Wetterling Gallery skall uppfattas som något statiskt och institutionslikt. 

Björn återkommer ofta till den abstrakta expressionismen och popkonsten som de två stora konsthändelserna som format hans smak, och påverkat valet av utställare. 

- Men jag är också väldigt förtjust i konstnärer som Jeff Koons och Dan Wolgers, individer som spränger gränser och inte är rädda för att vara sig själva eller för att göra ”fel”. Alltför mycket kreativitet slarvas tyvärr bort i den missriktade ambitionen att till varje pris passa in. 
 

 
Anders Olofsson (text och foto)