Att öppna galleri i USA eller England är många galleristers dröm framför alla andra. Fläkten från den stora konstvärlden i kombination med möjligheten att plötsligt nå en både större och penningstarkare publik än på hemmaplan är för de flesta som driver gallerier två oöverträffade komponenter i en dröm som oftast förblir just en dröm. Så vad kan förmå en engelsman och en amerikan att flytta till Stockholm och öppna galleri? När Aldy Milliken 1998 (först ensam, senare tillsammans med Ben Loveless) öppnade Zinc Gallery var det inte direkt resultatet av en långvarig, affärsstrategisk process. Bägge hade visserligen en gedigen förankring i konstvärlden, men valet att flytta till Stockholm dikterades snarare av personliga skäl än av professionella. Ganska tidigt blev Aldy och Ben emellertid klara över att de ville jobba med internationell konst i Stockholm. Ett lika gemensamt som starkt fotointresse gjorde det naturligt att från början profilera Zinc Gallery som ett fotogalleri. Aldy berättar:

- När vi startade fanns det inte så många i Stockholm som konsekvent jobbade med foto. Vi tyckte att ett sådant koncept vore värt att prova, samtidigt som vi så fort som möjligt försökte lära oss hur Stockholms konstliv fungerade.

Från sina respektive hemländer tog de med sig en (åtminstone för svenska förhållanden) ovanlig entreprenörsattityd. Den resulterade bland annat i att man hösten 1998 lyckades få Luma att renovera nästan ett helt våningsplan i sina gamla fabrikslokaler i Södra Hammarbyhamnen enbart för en utställning med verk av Jyrki Parantainen. Ben förklarar sammanhanget:

- Kultursponsring är idag vanligare även i Sverige, men fortfarande inte alls i samma utsträckning som i England och USA. Till viss del beror det kanske på företagens avvaktande attityd, men lika mycket på att de utställningar som görs ofta inte är så "marknadsorienterade" i sin uppläggning. Det är helt enkelt inte sådant man lär sig på konstskolorna.

Schablonuppfattningen av Stockholm som en provinsiell avkrok av den västerländska kulturen vill emellertid varken Ben eller Aldy skriva under på. Aldy utvecklar resonemanget:

- Sättet som gallerier drivs på skiljer sig nog inte mycket från land till land och från stad till stad. Så på den punkten är Stockholm knappast unikt, även om marknaden förstås är mindre jämfört med den i London och New York. Vår klara uppfattning är ändå att Stockholms konstliv är betydligt mindre provinsiellt och introvert än vad många - bland dem även svenskar - tror.

Ben tillägger, att det dessutom finns detaljer i det svenska konstlivet som verkligen gör det unikt i världen, trots att vi till vardags gärna tar dem för givna.

- De lokala konsthallarna är exempelvis något jag uppfattar som mycket speciellt för Sverige. I England har det funnits ansatser till att skapa sådana, ofta på initiativ från konstnärerna själva. Den ekonomiska krisen i slutet av 80-talet satte tyvärr stopp för alla sådana experiment.

Trots sin särprägel är Sverige ändå ett litet land, och det har blivit en allt viktigare del av svenska galleriers aktiviteter att exponera sig utomlands. För Zinc Gallerys vidkommande har det inneburit ett allt flitigare deltagande i de internationella konstmässorna. Aldy beskriver tankarna bakom satsningen:

- Att satsa internationellt är betydelsefullt för vår marknadsföring. Trots att vi befinner oss i Stockholm vill vi uppfattas som ett galleri med internationellt fokus. Det innebär att vi vill jobba lika mycket med utländska konstnärer i Stockholm som med svenska konstnärer på de utländska konstmässor vi deltar i.

En konsekvens av detta är att Zinc Gallery valt att justera sin inriktning en aning och breddat basen för utställningarna, såväl vad gäller tekniker som konstnärer. Ben förklarar:

- Vi vill inte längre betraktas som ett "fotogalleri". Därför kommer vi i framtiden att arbeta mer med unga, svenska konstnärer som använder sig av ganska olikartade tekniker. Att mixa dem med utländska konstnärer som är förhållandevis väletablerade tror vi kan vara en idealisk kombination.

Många gallerister är ensamvargar som oinskränkt härskar över sin verksamhet. För Aldy och Ben har det i stället varit en utmaning att få sitt partnerskap att fungera. Ben tycker att det arbetet har varit positivt för galleriets utveckling:

- Vi är två väldigt olika personer, men märkligt nog har vi ofta samma uppfattning när det gäller konst. Att vara två innebär också att konstnärerna får ett mer flexibelt förhållande till galleriet. Att möta två individer som var och en har sitt speciella beteende i relationen med andra människor kan ofta lätta på spänningarna inför en utställning.

Ben och Aldy är övertygade om att ny teknik kommer att förändra konstmarknadens förutsättningar. Konstauktioner på Internet, bildbanker och presentationssajter är redan idag företeelser att räkna med. Men det fysiska galleriets roll menar de även i framtiden kommer att vara viktig. Ben förtydligar:

- Varje utställning är egentligen en installation, en miljö, och den kan inte åstadkommas på Internet. Galleriet är en plats där man vårdar och utvecklar sina sociala relationer, och det gör i sin tur galleriet till en viktig del av samhället.

Aldy menar att detta relationsskapande arbete inte bara gäller galleriets kunder och dess publik:

- Galleriet är också viktigt för att konstnärer skall träffa varandra. Vi lägger ner mycket tid på att etablera långsiktiga relationer med inte bara kunder och konstnärer, utan också med andra gallerister. Sådana "horisontella" kontakter tror vi gör Stockholm som plats ännu tyngre på den internationella konstscenen.

Omvärldens intresse för skandinavisk konst har under de senaste åren vuxit stadigt. Aldy är övertygad om att detta inte är en tillfällighet:

- Den internationella trenden går i riktning mot allt större och dyrare installationer, och skandinaviska konstnärer är oftast mycket noga med både tekniken och det hantverksmässiga utförandet. Viktigast av allt är ändå alltid själva kärleken till konsten. Det var ur en sådan kärlek Zinc Gallery en gång föddes, och den har definitivt inte slocknat.